AEE läser Osip Mandelstams prosafragment medan fönsterrutorna skakar i stormen. De finns samlade i en sladdrig grå antologi , The noise of time heter den, utgiven på något amerikanskt universitetsförlag. Jag köpte den på Politea i Aten, och läste på N och V:s balkong i Vironas medan solen gick ned över bergen, över lekparken och det med antifaklotter överklottrade naziklottret. Den består till hälften av fragmentariska barndomsskildringar från samma märkliga, dödsdömda tid som beskrivits av Nabokov, Kollontaj och Tsvetajeva, den mellan revolutionerna 1905 och -17 i St Petersburg och Moskva. Mandelstam deporterades och dog i läger på 30-talet efter att i en poesiuppläsning för fem vänner ha liknat Stalins fingrar vid tjocka maskar, och hans mustascher vid kackerlackor:
We live unconscious of the country beneath us,
Our talk cannot be heard ten paces away,
And whenever there is enough for half-a-conversation,
The Kremlin highlander is mentioned.
His thick fingers are fat like worms
His words hit hard like heavy weights,
His cockroach's huge moustasches laugh,
and the tops of his boots shine brightly.
Men jag ville egentligen citera något annat, det OM skriver om tiden:
We're all, without suspecting it, carriers of an immense embryological experiment: for the very process of remembering, crowned with the victory of memory's effort, is amazingly similar to the phenomenon of growth. In both of them there is a sporut, an embryo, some facial feature, half a character, half a sound, the ending of a name, something labial or palatal, some sweet pea on the tongue - wich doesn't develop out of itself but only answers an invitation, only stretches out, justifying one's expectation.
Eller detta:
Memory loves to go hunting in the dark, and it was in the densest possible murk that you were born, O moment, when, - one, two, three - the Nevsky blinked shut its long electric lashes to bury itself in the blackness of outer night and from the far end of the boulevard there appeared out of the dense shaggy dark the chimera with its little lynx policeman eyes and flattened student's cap.
Jag tänker ofta på Aten, på våra kamrater där, på hur de rökte på balkongen och skrattade åt oss som inte rökte, på doften av träden i Vironas och på liturgin som munkarna i klostret mittemot Noras lägenhet sjöng hela natten, medan bergen avtecknade sig mot himlen och Vangelis berättade att fascisterna förlorat kampen på gatan, förutom i hans barndomskvarter Pireus. Han brukade promenera dit varje söndag till sin mamma, och skriva av klottret på väggarna.
We live unconscious of the country beneath us,
Our talk cannot be heard ten paces away,
And whenever there is enough for half-a-conversation,
The Kremlin highlander is mentioned.
His thick fingers are fat like worms
His words hit hard like heavy weights,
His cockroach's huge moustasches laugh,
and the tops of his boots shine brightly.
Men jag ville egentligen citera något annat, det OM skriver om tiden:
We're all, without suspecting it, carriers of an immense embryological experiment: for the very process of remembering, crowned with the victory of memory's effort, is amazingly similar to the phenomenon of growth. In both of them there is a sporut, an embryo, some facial feature, half a character, half a sound, the ending of a name, something labial or palatal, some sweet pea on the tongue - wich doesn't develop out of itself but only answers an invitation, only stretches out, justifying one's expectation.
Eller detta:
Memory loves to go hunting in the dark, and it was in the densest possible murk that you were born, O moment, when, - one, two, three - the Nevsky blinked shut its long electric lashes to bury itself in the blackness of outer night and from the far end of the boulevard there appeared out of the dense shaggy dark the chimera with its little lynx policeman eyes and flattened student's cap.
Jag tänker ofta på Aten, på våra kamrater där, på hur de rökte på balkongen och skrattade åt oss som inte rökte, på doften av träden i Vironas och på liturgin som munkarna i klostret mittemot Noras lägenhet sjöng hela natten, medan bergen avtecknade sig mot himlen och Vangelis berättade att fascisterna förlorat kampen på gatan, förutom i hans barndomskvarter Pireus. Han brukade promenera dit varje söndag till sin mamma, och skriva av klottret på väggarna.
