Konvalescensdagbok

 Jag är i konvalescens igen, det var längesedan sist men nog känner jag igen konturerna av den här känslan. Då läste jag PO Enquist, grät på min mammas jobb och lyssnade på pendeltågen från balkongen, det var vår även då. 

Peter Weiss skrev konvalescensdagbok efter en hjärtinfarkt 1970 (54 år). 13 år senare var han död. Så här:

Eftersom jag hade underordnat mig den disciplin som bjuder att man inte bör se sig själv som så viktig, inte får svikta, alltid måste jämföra den egna situationen med den som de inburade och torterade överallt är utsatta för, förpassade jag snabbt till glömskan nattliga upplevelser som tenderade att göra mig upprörd, som gick till vilt angrepp mot min självcensur, min ståndaktighet. Vara ett med sig själv, leva i full besittning av sina färdigheter, känna säkerhet, glädjas åt en samhörighet, vilken illusion, vilka pretentioner, då du i den stora splittringen och brutaliseringen, i den ständiga kollisionen mellan fientliga krafter, i den hektiska spänningen mellan katastrofer kan vara glad om du lyckas ge ord åt en bråkdel av det du har på hjärtat, om du till och med mellan svackorna, perioderna av medvetslöshet har producerat ett par böcker ett par pjäser. För denna halvhet, för det ytterst ringa som jag hade åstadkommit ville jag rättfärdiga mig när jag den där natten, i början av juni, hörde mig ropa gång på gång, jag har gjort det rätta, och kanske var det också det rätta, i varje fall var det det enda jag förmådde, och varför ska jag inte ge mig tillfreds med det, vem tvingar mig att kräva av mig det som ligger utanför min räckvidd. 

Min vän sticker handen

genom gluggen

och får mitt inre att skälva.

Jag stiger upp för att öppna 

för min vän, 

och mina händer dryper av myrra.

Från fingrarna rinner myrra

över dörrens regel.

Jag öppnar för min vän,

men min vän har gått.

Jag blir utom mig, han är borta

jag söker honom men finner 

honom inte.

Jag ropar, men han svarar inte.

[---]
Jag besvärjer er, Jerusalems döttrar:

Om ni finner min vän

tala om för honom

att jag är sjuk av kärlek!

Idag hittade jag en formulering hos Sebald som jag själv försökt skriva flera gånger utan att lyckas:

Varje individs, varje samhälles och hela världens historia löper nämligen inte i en båge som svingar sig allt vidare och vackrare uppåt, utan i en bana som när middagshöjden är nådd leder ner i mörkret.

Jag ägnar kvällarna åt Charley / Old Nick igen. Han satt på sin värkande bakdel med sina värkande ögon i läsesalen på British Museum och skrev:

Perseus bar en huva av dimma för att jaga monster. Vi drar denna huva långt ned över ögon och öron för att kunna förneka att det finns några monster.

Alla eldar elden väntar otåligt på våren och läser om Gramsci, som skriver om de historiska rester och framtidsintuitioner som utgör våra jag. Det passar mig, som har framtiden sparkande i magen. Vem vet vilka spår det förflutna redan har lämnat i mitt barn och vad som ska växa ur våra gamla avlagringar?

For Gramsci, then, "personality is strangely composite: it contains Stone Age elements and principles of a more advanced sience, prejudices from all past phases of history at the local level and intuitions of a future philosophy which will be that of a human race united the world over". Every epoch of history has thus handed down as its legacy to the individuals of the present a set of more or less consistent and compelling doctrines, beliefs and superstitions that survive as traces or "sedimentations" in the human mind. Gramsci sees this essential historicity of the individual as generating a Socratic imperative. Embracing the famous inscription on the Delphi oracle, Gramsci writes, "The starting-point of critical elaboration is the consciousness of what one really is, and is "knowing thyself" as a product of the historical processes to date which has deposited in you an infinity of traces, without leaving an inventory. Such an inventory must therefore be made at the outset".

Graviditeten

Maggie Nelson skriver:

Is there something inherently queer about pregnancy itself, insofar as it profoundly alters one's "normal" state, and occasions a radical intimacy with - and alienation from - one's body? How can an experience so profoundly strange and wild and transformative also symbolize or enact the ultimate conformity. Or is this just another disqualification of anything tied to closely to the female animal from the privileged term (in this case, nonconformity, or radicality)?

Varför ställs den frågan så sent i människans historia? Borde inte graviditeten tillhöra de mest välutforskade fenomenen (filosofiskt, fenomenologiskt, medicinskt, litterärt)?