Att skriva mot melankolins tystnad

Carin Franzéns text i MD: Duras och begärets politik är precis exakt just den text jag har längtat efter att läsa om D och om Dödssjukdomen om kärlek och begär som politisk praktik. OCH den tar upp spåret vad skrivande är, hur skrivande förhåller sig till kärlek och vad Duras gör när hon skriver/älskar. Hur man älskar som kvinna och hur man skriver som kvinna i hennes värld och bara så ni vet: jag fattar att den könspolaritet som D tematiserar är fett problematisk och också tidsbunden men det här är det första jag läser som försöker bryta sig ur ett "Dröj kvar du sköna ögonblick"-sätt att älska. (Det kanske beror på att jag nästan bara läst kanoniska mansförfattare).
Sen är det wack att man i egenskap av kvinna skulle vara bärare av den sanna bortomnarcissistiska kärleken, som Duras och Lacan säger, jag vet jag vet jag vet.

Emily L

Ibland skulle man vilja bevara en hel läsning inom sig. Alltså inte bara minnas varje ord i texten (+ ordens tusen återsken) utan hålla kvar bussresors och snönätters och lördagsmornars enskilda sekunder av läsande så de kunde upprepa sig för alltid.

Varför är det så svårt att skriva om Duras? Varför landar man at best i Sara Stridsbergs extremt rörande men också lite tradiga förord? Inte rakt av dissa , men det är så mycket av Duras som försvinner i den där tonen. Jaja lejoninna vita ros bourbonalkoholismens spegel. Men Emily L. är så mycket mer än ett par barnsandaler i plast. Ex en historia om hur man historiserar sig själv, sin kärlek, om parallella världar, om skrivande och om de alternativa verkligheter vi "väljer" bort men ändå lever i. Eller i alla fall förnimmer. Men det är så svårt att säga! Man kan inte prata om Duras utan att bli en 50-öres Durasimitatör (i alla fall så kan inte jag det). Undrar varför det är så? Kanske för att man redan har trätt in i hennes rike.

Jerémie, mitt namn är en bön som beskyddar

Storskolkaren är jag och jag älskar det ljuva skolkarlivet. Fika med gymnasieprettots allvar och bläddra i J:s stora konstböcker där man hittar Bruno Tauts glaspaviljong på bild och snacka vind + kärlekstecken + tatueringsmotiv. För J: Globen, Ann Wibbles ansikte + Carpe diem. För O: ett blödande hjärta över hjärtat. För pyromaniska skolkare: rosomgärdade FF-citat på en underarm, Lorcas sjöman på andra.

Shabane el memorioso efter socialistiskt forum med genomskinliga händer (hela venträdet syns) och huvudet fullt av Wendy Brown, en livboja i Emily L:s bourbounhav?(Forts: kärlek som kretsar på dubbelstjärnors vis + ugglor + nyfunna pyramider).

Namndroppandets smärtgräns är kanske redan nådd men vissa kvällar i vissa soffor med en viss blandsmak av te mandarin och tamár menthol kan man sitta mellan A och O och lyssna Yma Sumac och rysa. Oavsett om hon faktiskt var peruansk indianprinsessa eller brooklynfödda kryptografen Amy Camus, som på barns vis lagt ned sin stora hemlighet i ett baklängesnamn.

Bondegatan 70 igårkväll: They reminisce over you my god

warning

Till listan över ljuvligheter läggs cykla hem från skol med biggie i öronen ni skulle se min sittdans odengatan ned ni skulle känna novembers andedräkt mot nacken ni skulle höra mig ba

call the coroner
cause there's gonna be a lot of slow singing
flower bringing
if my burgler alarm starts ringing

(och javet videon är wack men lyssna låten och älska när biggie lackar ur i varningar samtidigt som han äter flingor till frukost!)