söndag 27 december 2009

Dalat

Kondensmjolk, burfaglar och en gronska sa gron som i Foroughs alla texter. Det vietnamesiska hoglandet, bergen alltsa! Imorgon aker vi till kusten, vilket betyder havet (HAVET!) men kanske ocksa turistiska svinigheter och plasthinkar fulla med alkohol?

torsdag 17 december 2009



Since childhood, I’ve passed through a flow of milk, smells, stories, sounds, emotions, nursery rhymes, substances, gestures, ideas, impressions, gazes, songs, and foods. What am I? Tied in every way to places, sufferings, ancestors, friends, loves, events, languages, memories, to all kinds of things that obviously are not me. Everything that attaches me to the world, all the links that constitute me, all the forces that compose me don’t form an identity, a thing displayable on cue, but a singular, shared, living existence, from which emerges – at certain times and places – that being which says “I.” Our feeling of inconsistency is simply the consequence of this foolish belief in the permanence of the self and of the little care we give to what makes us what we are.

lördag 12 december 2009



jag måste säga orden tills de hittar mig, tills de nämner mig, en underlig plåga, en underlig skuld, jag måste fortsätta, det är kanske redan gjort, de kanske redan har nämnt mig, de kanske har fört mig till tröskeln av min historia, till dörren som öppnar sig mot min historia, det skulle förvåna mig om den öppnar sig

torsdag 10 december 2009

Alla eldar elden lever lovliv: fyratimmarsfikar, gråter på biografer och återupptäcker favoritfilmer, fan vad bra Jean Vigo är t.ex! Och titta det här, ur Viscontis La terra trema från 1948. Från en tid då haven var fulla av fisk och Lucky Strikes-cigaretter synonyma med ett liv i excess.

söndag 6 december 2009

Idag är Malin Ullgren bomben!

onsdag 2 december 2009

Europa mot slutet av 00-talet = minaretförbud i Schweiz och "White Christmas"-kampanj i norditalienska småstaden Coccaglio. Myndigheterna ska från och med nu och fram tills juldagen gå hem till stadens invandrade invånare och undersöka om de har sina papper i ordning. De som inte har det slängs ut. Coccaglios borgmästare Franco Claretti, tillika Lega Nord-politiker, beskriver kampanjen som "julstädning" (cleaning up).

söndag 8 november 2009

Gammalt och nytt

Mina tankar kretsar oupphörligen kring popplarna och de andra träden:

kastanjer framför Arkitekthögskolan
plataner i Prenzlauer bergsbergsalléer
äppelträd vid Saltsjö-Duvnäs

tisdag 22 september 2009

Laylat al-Qadr passerar, medan Arefs 17-åriga son tar sig från Herat till Turkiet (lastbil) och därifrån vidare till Grekland (båt eller bagegelucka?). Jag ligger under täcket och tittar på bilder från Calais, där fransk kravallpolis river flyktinglägret the Jungle och släpar bort blödande tonårskillar.


Calais

torsdag 17 september 2009


Han byter ideligen kostym, han bär det blodfläckade slaktarförklädet utanför ett slakthus i gryningen, han bär bödelns röda kåpa och kliver uppför trappan, han bär silver och svart med svarta stövlar framför ett elstängsel, framför en lastkaj, i ett vakttorn, han bär sina kostymer till ridpiskorna, till gevären, till nackskottspistolerna, kostymerna kommer att bäras i den djupaste natten, blodiga och fasaväckande.

Jag: Det är inte min far. Det är min mördare.

Malina svarar inte.

Jag: Det är min mördare

Malina: Ja, jag vet det

Jag svarar inte.

Malina: Du kommer alltså aldrig mer att säga: Krig och fred.

Jag: Aldrig mer.
Det är alltid krig.
Här är alltid våld
Här är alltid kamp.

torsdag 6 augusti 2009



Meena Kumari dansar på glas i Paakezahs slutscen, ett av min barndoms starkaste filmminnen. Söndertrasade fötter, i linje med Lucias utstuckna ögon (en myt som är central i Myggor och Tigrar) och Antichristkvinnans avklippta klitta?

Jag tänker såhär: när Meena Kumari dansar på glas i Paakezahs slutscen är det för att hon inte längre står ut med könsekonomin. Dansen ger för första gången i filmen uttryck för något annat än behag: på en och samma gång det yttersta självutplånanadet, kärleksoffret OCH ett sätt att ta kontroll över sin kropp, sitt begär. Frukansvärt sorgligt och hårt, jag dör varje gång jag ser det. Den engelska översättningen här ovanför är rätt hopplös, men texten är asfin. Hon sjunger bland annat: kärlek är inget för de svaghjärtade.

En parentes bara: jag minns inte vilken av filmgubbarna det är, kanske Deleuze, som skriver om Busby Berkleymusikaler och sång- och dansnummer som extradiagetiska "rörelsebilder"? Tror det är han, i Cinema 1. Vet inte om det finns någon poäng med att att kalla Bollyfilmer för musikaler, det blir en alldeles för klumpig genrisering, men i vilket fall så ringar Deleuze kanske in något av det som gör Bollyberättandet så intressant. Paakzeah är en oerhört konservativ film som befäster madonna-horadikotomier och föreställningar om kvinnlig sexualitet som smutsig. Sångpartierna öppnar dock upp för långt mer komplexa synsätt på begär, makt och sinnlighet. Varför är det så? För att krono-login sätts på paus och berättandet träder ur det dramaturgiska schemat?

lördag 25 juli 2009

Ingeborg Bachman

Salamonski press har gett ut Ingeborg Bachmans Malina på svenska! Jag har stött på hennes namn med jämna mellanrum i flera år nu: under våren i samband med Celan då deras långa kärlekskorrespondens publicerats (i Tyskland alltså german only) med titeln Herzzeit, hjärtats tid (Läs Björn Sandmarks DN-essä här om ni vill). Läste just Schottans recension av Malina i veckans gamla DN och fatta peppen när man googlar runt lite och hittar följande citat:

Sedan lång tid tillbaka har jag begrundat frågan var fascismen har sitt ursprung. Den föds inte i och med de första bomberna, inte heller genom den terror man kan skriva om i varje tidning. . . dess ursprung ligger i förhållanden mellan man och kvinna. Jag har försökt säga - i samhället pågår kriget ständigt.

fredag 24 juli 2009




Istanbul = killar i tighta fenertröjor med uppkavlade ärmar som sitter i gräset vid Hippodromen och lär sig blåsa rökringar av sina flickvänner. Böneutropen från de olika moskéerna klingar ut över staden i call and response och jag känner mig nära Gud.

Azan-e shom:

torsdag 16 juli 2009

Sommaren 2009 kommer alltid att vara flackande solsken klappande händer 100 tutande taxibilar i rondellen ovanför Sergels torg (taxichaufförsförbundets solidaritetsaktion). Den långa rysande känslan i hjärtat när alla sjunger YARE DABESTANI .

Läs om vad som händer i Iran nu


söndag 12 juli 2009

O bidú

Slöa julimånad. Kattsamba + tikitakispel. Nu fick jag den svartmässa jag bett om, exorcism i skuggan av ett enormt halmhattsbrätte. Hela mitt ansikte i skugga, medan ditt strålade som en trekvartsmåne i mörkret. Three quarter moon!

måndag 6 juli 2009

A felicidade

Från juni till juli i den första böljan: alla tappar huvudet utom jag, jag håller mitt lugn. Fint och försiktigt, fikusen växer och man kan vattna sin klöver och läsa Agambessän the Friend som K skickat på mailen:

"The point at which I perceive my existence as sweet, my sensation goes through a con-senting which dislocates and deportes my sensation toward the friend, toward the other self. Friendship is the desubjectification at the very heart of the most intimate sensation of the self".

!!!!!!!!!

Att sakta komma tillbaka till filon från ett annat håll, det känns roligt! Sötman i fortsatt pakethållareskjutsning kvällsbasketbollning och att lägga sig alldeles platt på det solvarma balkonggolvet medan duvorna landar på räcket.

tisdag 30 juni 2009

Uppesittarcigg på balkongen: det är jag, spindlarna och en natt som är så mild och tyst och vidsträckt. Kan inte sluta lyssna på Raja ki aayegi baraat, det påminner om något, om en katt i sin noggrant utklippta värld, om det goda gröna livet. Kan inte sluta tänka på det Perec och Nietzsche skriver om historia + skrivning + historieskrivning, i W eller minnet av barndomen och Om historiens nytta och skada för livet:

"Söndersmulad och sönderfallen, i det hela halvt mekaniskt sönderdelad i ett inre och ett yttre, översådd med begrepp som med draktänder, alstrande begreppsdrakar, därtill lidande av ordens sjukdom och utan förtroende för varje egen förnimmelse som ännu inte stämplats med ord: som en sådan icke-levande och ändå kusligt rörlig begrepps- och ordfabrik har jag kanske fortfarande rätt att säga om mig själv: cogito, ergo sum, men inte vivo, ergo cogito".

onsdag 24 juni 2009

Smaken av 120-meters glass vid Park-e Mellat, ljudet av Z:s skratt uppe i Darbandilinbanan och grönt rött blått ljus från färgade lampor i neonskulpturerna vid Kuhsangi.

Turordning:

1. neonenhörningsljuset
2. neondinosaurieljuset
3. neonpåfågelljuset

Jag undrar om allt är nedsläckt nu.

söndag 21 juni 2009

Teheran 19 juni



Hela min kroppp skälver, och jag undrar om också Gud skälver


Läs Farnaz Arbabis artikel i Sydsvenskan

onsdag 17 juni 2009

en bruten ring



Mombasa 1955 (ett första biografbesök)
Dheli 1978 (mamma som grät när de sjöng aaja re)
Stockholm 2009 (att använda internet som minneshjälm)

Kanske kan min egen historia utläsas mellan raderna. Eller så finns varken raderna, egen-historien eller någon sådan möjlig läsning. Endast dessa tre punkter + deras strålning som sönderfaller i tiden. Kanske alstras jag i ljuset de sänder ut.

torsdag 11 juni 2009

Det här hatet jag har, är det overkill eller är det den sista och nödvändiga etappen i den feministiska revolutionen?

*obs inte ressentimentsmänniska*


"Att gråta så mycket att man nästan inte kan skriva, att ha sett misogynin rakt i ansiktet".

Myggor och tigrar är helt smärtsam och fantastisk. Frågan "är det hon eller är det systemet (som i grunden är vansinnigt/ger upphov till dessa mönster och beteenden)?" är felställd. Boken skildrar ju just hur hon ÄR systemet och systemet ÄR henne. Ingen utsida/insida, inga fredade zoner.

söndag 7 juni 2009

EUROPA SUGER:

Ungern

Spanien

Italien

Danmark

Storbrittanien

+ Gert Wilders Frihetsparti i Nederländerna: fascistiska anti-semitiska anti-romska islamfoba högerextremistpartier går fram stort i valet. Det är en jävla katastrof! Det är en katastrof att Lega Nords Umberto Bossi kan gå ut och säga att båtflyktingar borde beskjutas av italienska kustbevakningen - och sen vinna fler mandat.

onsdag 3 juni 2009

MEIN HERZ



In diesem Bache
Erkennst du nun dein Bild?

*dör*

söndag 31 maj 2009

Vid gavel

Fröbollar överallt: driver in över booksen eller runt runt med vinden vid hamnen om nätterna . Där blåser det varmt, man kan vara breezing along with the breeze med kickerstofsen som vimpel eller ligga tyst på golvet som skolkamrater och lyssna på musik. Du säger kvitt kvitt (är sparvarnas språk).
Jag är alldeles för trött för att tänka, bara rundgång i skallen. Bland annat av detta, som aldrig låter mig vara:

You gave me hyacinths first a year ago;
They called me the hyacinth girl.
Yet when we came back, late, from the hyacinth garden,
Your arms full, and your hair wet, I could not
Speak, and my eyes failed, I was neither
Living nor dead, and I knew nothing,
Looking into the heart of light, the silence.

onsdag 27 maj 2009

Mamma är tillbaka från D.C! Min frys fylls av noonvai-bröd och min mun av kanderade bröllopsmandlar. Dessutom har hon med sig en kort videofilm, ett försök att se staden ur mina frånvarande ögon. Särskild vikt har lagts vid vissa detaljer: lekande ekorrar på Lafayette square, tamilisk tigerdemonstration utanför Vita Huset, två 12-åriga tjejer i shorts som rastar sin Umberto D-hund vid Capitol Hill samt en vakt med osannolikt stor rumpa (mamma zoomar in). Min favoritdel är när hon skriker till ekorrarna på dari. Har ni någon hälsning till lilla kalven?

tisdag 26 maj 2009

Inte helt nöjd med att förstås i termer av brist heller. Är man automatiskt ett jävla offer som försöker fylla tomrummet efter fallos med fallos när man åtrår en man? Hatar att få de där psykologiseringarna kastade i ansiktet. Jag vill också kunna ropa "jag är solen!".
Annars då annars så sjunger fåglarna utanför mitt sömnlösa fönster och den gröna färgen på trädens blad kommer mig att
ännu
en
gång
plötsligt
finna
en oviss förbindelse inombords
med tusentals okända, främmande ting.

lördag 23 maj 2009

Är så innerligt jävla trött på att vara gisslantagen av den nej-sägande patriarkala dödsmaskin
som tar av mitt skratt
som tar av mina blickar
som tar av min dans i spirande sommarlovsglädje,
av alla blommornas och trädens dofter
och tillåter vuxna män att tala om mig i termer av femme fatale tanklös hjärtekrosserska manipulatorisk bekräftelsevampyr samtidigt som de med sin andra mun droppar Bataille och begärsflöden. Den kärleken är förbehållen dem, för mig har de reserverat rollen som byhora på logen. Jag vägrar finna mig i det!

söndag 17 maj 2009

Djoonam måste vara det finaste smeknamnet. Kroppen min. Fattar ni? Du, kroppen min. Älskar det. Hägg och syrén gör sin grej, lyckokatterna skymtar i lövverket. Jag läser FF:

Jag blev tagen av öknens själ
och månens magi
ryckte mig bort från flockens tro
Mitt hjärtas ofullkomlighet blev större
och ingen halva gjorde dess halva hel
Jag stannade och såg
att jorden under mina fötter tappade fästet
och att min älskades kroppsvärme
inte fyllde min kropps lönlösa väntan.

lördag 9 maj 2009

Maryam sjunger Schubert nere vid kanalen:

Var hälsad o heliga natt
du sjunker allt djupare

och vi artbestämmer träd, snubbar, nivåer av tvång. Varför söker man underläget? Varför driver man förhållanden som företag (varumärke + representation)? Det är så smärtsamt att prata om att man nästan kräks och vill stympa sig men istället skrattar vi åt alltihopa och i sommar ska jag skjutsa runt oss på min moppe och ghorbanet azizam vinden bär oss!

söndag 26 april 2009

Mina ögon blev som förvända

En helg i de små tvångens tecken: små tvång kommer en att lägga huvudet på sned lyssna le prata om att "må dåligt" och "må bra". De stora tvången kan jag med, men när de små fogas till varandra och man upptäcker att det inte finns någon utsida inget innan männen ingen fredad zon, då kommer skräckkänslan. Och det är inget genusvet A-uppvaknande det här: jag har tänkt på det varje dag i minst fyra år nu men paniken avtar aldrig - tvärtom. Samtidigt måste man hantera människor som undrar varför det heter feminism och inte jämställdism.

lördag 25 april 2009

Tanto slår ut som på given signal (hemligt går träden i blom).

torsdag 16 april 2009

Alla eldar elden kammar håret med gaffel, utstöter obegripliga (men förtjusande) små skrik, luktar på vinden: hon förstår varken ironier eller abstraktioner, av logiken och kategorierna ointresserad. Istället sträcker hon, i sin intuitiva förståelse av världen som besjälad enhet, handen mot dig, redo att leda dig bortom tänkandets bördor. Eller? NEJ FÖRVIRRADE TÖNTKILLE LETA EFTER AUTENTICITET NÅGON ANNANSTANS JAG ÄR INTE DIN CORTÁRKVINNA ELLER BRETONKVINNA ELLER LE CLEZIOKVINNA, JAG BEHÖVER INTE AV-SLÖJAS OMFAMNAS OCH GRÅTANDE LEDAS FRÅN MIN FADERS HUS. Låt mig vara!

måndag 13 april 2009



akkkkkkkh världsbästa?

måndag 30 mars 2009

Så passerar också dessa kvällar: våren blåser upp sin första storm, Sergels torg ligger klädsamt öde. Jag tänder lampan, påminnelsen om att jag är en fortsättning på något, på diktande morbror Josef i brunnen, på lyckofågeln i takantennen, 120-dagars vindens inträde i rakt nedstigande led.

lördag 28 mars 2009

Scintigrafi betyder gnistskrivning och fungerar som en inverterad röntgen. Man injicerar riktad radioaktivitet i blodet, som binder till skelett, lungor eller hjärta. Det radioaktiva sönderfallet kommer sedan att avge strålning som fastnar på foto. På så sätt kan man avbilda hjärtat utifrån de gnistor det skickar ut i det enskilda ögonblicket (jämför röntgen där strålar skickas in). Det blir ingen särskilt skarp bild förstås, bara en samling punkter, en för varje gnista. Helhetsbilden får vi genom att dra linjer mellan punkterna. Men vad betyder egentligen helhetsbild? Och går det att vägra, tror ni? Kan man bevara de strålande punkterna som de är?

måndag 16 mars 2009



Sömnlös på Marmorgatan

fredag 27 februari 2009

Nilsun-ape sover sin sista natt på K-gatan 1, och jag beter mig som den ryska exilaristokratin brukar göra i Nabokvskis böcker. Suckar över barndomens förlorade körsbärsträd och blandar salta kindpussar med mami. You know the routine.

lördag 21 februari 2009

Alla eldar elden - uttydare av järtecken. Jag fönar mitt hår i den gudomliga vredens svetslåga. Osv. Många har hört av sig och undrat varför jag tog bort förra inlägget: "Era cupcakes ska bli mina runkbullar", ett stycke valhänt men febrigt frän samtidskritik. Anledningen är att det kändes så resentimentsfullt. Ärligt talat - orkar inte.
Istället tycker jag ni ska titta på det här, ett stycke public-service historia, en rapport från fronten Sverige 2008. Vad händer när det vita barnets rätt att säga ordet "neger" ifrågasätts? Varför får det Carin 21.30 att tappa kontrollen? Är det kanske av skräck för att förlora sin privilegierade position som namngivare: den som betecknar tingen, kallar saker vid deras "rätta namn"? När det vita barnet inte längre får säga "neger" hotas hela den språkliga ordning som historiskt sett tillåtit det att förstå sig självt så som just vitt, som mänskligt, som fritt subjekt.

Tänk på de små!


måndag 9 februari 2009

Balansen i Santa Monica

Utanför mitt fönster ligger Kungstensgatan tyst, som vore någon på väg att lämna den. Jag tänker på dagens Huddingeföreläsare som sa "sorgebarn" som sa "busenkelt" som sa "då dör patienten knall fall". Han var väldigt lång, väldigt gammal och betonade orden på samma sätt som vissa skådespelare i äldre svensk film. Alla hemma är ledsna för att jag ska flytta, inklusive jag ibland. Speciellt när jag tänker på sättet spetsgardinerna hänger här bredvid mitt huvud och hörnet där sängen står vinklar sig mot väggen och golvets mattor dörrens sprickor fönstrets breda bleck.

fredag 30 januari 2009

En främmande planet och havets botten

Var det någon som läste Carsten Jensens Afghanistanrepotage i veckan? Det publicerades i tre delar i DN kultur, den 25, 27 och 29:nde januari:

1 "Nedstigning i skuggriket",
2 "De vinkar inte, de drunknar"
3 "Den afghanska dödsdansen"

Jensen besöker armébaser, åker militärfordon i full mundering och dricker te hos krigsherrar i Helmandprovinsen, sydvästra Afgh där största delen av de danska trupperna är stationerade. Smaka detta citat från första artikeln:

"Jag är på väg till en främmande planet och havets botten. Den enda skillnaden är att jag inte behöver någon syrgastub. I Afghanistan finns det fortfarande syre i atmosfären, men annars är omgivningarna lika avvisande och främmande som Marianergraven"

Kan man framställa en plats MER i termer av absolut annanhet? Den främmande planeten, havsgraven - frågan är vad de bilderna gör med vår förståelse av de människor som bor i Afghanistan? Vad betyder det när Jensen beskriver sin resa som en "nedstigning i skuggriket"?

Titeln på artikel nummer två refererar till de afghanska barnen. Det finns mycket att säga om sättet som barn skildras i krig: hos Jensen hamnar fokus på stumhet och kropp. Det afghanska barnet är ett härjat ansikte och ett par nakna fötter - och i total avsaknad av språk. Barnens belägenhet skrivs in i figuren av ett drunknande, på ett sätt som jag tycker är jävligt vedervärdigt. Lidandet blir något suggestivt och stiliserat - och naturligtvis måste barnen hos Jensen vara stumma , i hans text finns inte det utrymme där de skulle kunna tala eller inta en subjektsposition. Och detta gäller inte endast för barnen; ingenstans blir det tydligare än i den avslutande delens porträtt av krigsherren Mulla D:

"Mulla Daoud är en överraskning. En livlig och kortväxt man, knappt mer än halvannan meter lång, som med lätta steg dansar mig till mötes på nakna fötter. Han ler insmickrande med sin lilla mun i ett tättväxande skägg under en svart silkesturban och nickar välvilligt med huvudet".

Kursiveringarna är mina och alltså kära läsare ni äpplen av mitt öga, vad fan ÄR detta? Varför beskriver Jensen Mulla Daoud som en lismande sagodvärg? Vad är det för typ av blick han kastar på honom och vilka typer av betydelse är hans liknelser bärare av? Hur ruttnande unket kolonial??????
Jag varken kan eller vill göra anspråk på att veta hur livet ter sig i Helmand, men jag var i Herat för ett och ett halvt år sen och hälsade på min släkt. Och det var som ALLT annat än en karg helveteskrets. Fatta det är en av de vackraste platserna jag har varit på och människor LEVER och SLÅSS TÄNKER SKRIVER DRÖMMER där! De är bärare av historia och språk! Och fuck it Jensen barnen drunknar inte: många lever hårdare liv än någon människa ska behöva göra, andra dör av svält, infektionssjukdomar eller minskador. Men inte fan drunkar de!!!!!!!!


Herat 2007

fredag 23 januari 2009

* Brechts huvud i Ruth Berlaus hattask
* Andetaget som innefattar alla andetag

Jag tänker på det hela tiden: huvudet, andetaget, det gröna huset. Rågfälten, manzanillan, "Paco som tyckte om mina historier". Ledsen att vara kryptisk men för att kunna berätta om vissa saker krävs en noggrann kodning.
Tänk att man kan vakna och känna sig precis som en bit av himlen över Meftahianmoskén!

måndag 12 januari 2009

I största beråd


Färgen på din kappa var rätt, färgen på dina händer inte bleka utan bruna som på sommaren. I de brunbrända sommarhänderna: avrivna tygbitar. Så skickas du tillbaka till dig själv försenad förvirrad och vettskrämd, alltjämt visslande.

torsdag 8 januari 2009

våld föder våld ELLER?

Nästa person att lägga huvudet på sned och med allvarlig röst säga "ja... våld föder våld" FÅR PÅ KÄFTEN! Vill ni veta varför? Inte för att det är en tom klyschig plattityd utan tvärtom: "våld föder våld" implicerar massvis med grejs. T.ex. att våld är en ren enhetlig företeelse bortom maktanalyser och asymmetri, som växer liksom exponentiellt (i ett spiraliskt mönster naturligtvis åh "den nedåtgående våldsspiralen"). Men så är det väl inte? Våldet är långt mer komplext än så och att säga "våld föder våld" om Gaza är att upprätta en jävligt betydelsebärande orsaks-verkankedja som börjar med ja, vad? Hamas rakter mot Israel eller? Varken Hamas rakter mot Israel eller Israels massakrer i Gaza (eller någon aspekt av det systematiska allomfattande våld som utövats mot palestinerna sedan ockupationen började) kan förstås i bilden av sprialen eller den onda cirkeln. Det måste förstås som en politisk linje!