Igår såg jag Kvinnor utan män med m och p. Tyckte den var rutten, årets letdown! Hollyklyschig med Inte utan min dotterakitga porträtt av iranska män (alla = djur utom de som studerat existentialism i Europa) och erotiska våldtäktsscener, där kameran sveper långsamt över nakna kvinnokroppar, medan avrivna spetskjolar får rama in plågade offeransikten. Den typen av våldtäktsskildringar hör till det äckligaste jag vet i film, jämför med den fantastiska våldtäktsscenen i Berlin Alexanderplatz första avsnitt: brutal, enkel och kall i sitt bildspråk. Och framförallt, utan tillstymmelse till dramaturgisk uppbyggnad (ingen supsense, inga jaktscener, inget klimax). Våldtäktsscenens dramaturgi, jag borde skrivit något om det under mina filmvetardagar!
Det sämsta av allt är nästan skildringen av prostiuterade Zarin, vars anorektiska kropp exponeras totalt, framförallt i den äckelklyschiga hammamscen där hon skrubbar sig tills hon börjar blöda överallt (bilden ovan). Hon dör på brackiga Fakhris soffa under mystiska omständigheter i vad som framstår som en offer/martyrhandling, utan att ha sagt mer än en mening i hela filmen (hon träder i alla fall aldrig fram som subjekt).
Kvinnor utan män är en filmatisering av Sharnush Parsipurs roman med samma namn. Den verkar fett bra. Läs istället!
(SvD tycker inte som jag förresten. Läs deras recension om ni vill).
