Jag vaknade i morse med krutluktande händer och sol i ansiktet. Låg blixtstilla och lyssnade till ljuden från gatan med samma känsla av kommunistisk andakt som Duras på sidan 240 i Anteckningar från kriget:

Mannen som går ensam med snabba steg, som tar gatan i besittning mer fullständigt och suggestivt och med en mer påtaglig och verkningsfull närvaro än en tragisk hjälte på en teaterscen, honom lyssnar jag till som vore han ett kollektiv, jag lyssnar, bara jag i hela den yrvakna och förvirrade staden, eftersom denne man inte angår mig som enskild individ med sina särskilda erfarenheter och sitt särskilda temperament, utan i egenskap av medlem i det kollektiv vi båda tillhör på samma villkor. Det fantastiska är att denne gående man är vem som helst, jag som lyssnar till hans steg är vem som helst, och det ligger en oerhörd kraft i denna anonymitet som fyller mig med glädje - kärlek - och hopp.

Gatlyktorna svänger fram och tillbaka i den vind som är stormen Dagmar. Jag har tvättat mitt hår, det börjar bli långt. Jag flätar och flätar upp det.

Hela mitt hår är en mörk vers
som upprepar sig i dig
och tar dig
till gryningen av evigt blommande och växande.
Jag suckar efter dig i detta hår
I detta hår binder jag dig
till träd, vatten och eld.

میدونم آرزوهات
پر از ساز و سرور
میدونم تو مثل من
مسافر منتظر

دریا دیده میشود

Psykofarmaka

Artiklar om psykofarmaka, läkemedelsindustrin och icke-evidensbaserade behandlingsmetoder:

En i två delar från NY review of books:

1) The epidemic of mental illness - why?

2) The Illusions of Psychiatry

En artikel på Al Jazeera:

3) Mass psychosis in the US

Om dagarna låser jag dörrar. Dörrar och skåp och lådor , allt måste låsas och låsas upp, oupphörligen låser jag bakom mig.

Jag tror jag är ca 80 år sen med att bli helt tagen av Marx dialektiska metod. Börjar långsamt få ett begrepp om vad dialektik kan innebära. Kolla detta:

Vi har sett, att varornas bytesprocess innehåller motsättningar och förhållanden som ömsesidigt utesluter varandra. Varans utveckling upphäver inte dessa motsägelser, men skapar den form, i vilken de kan röra sig. Detta är överhuvud den metod, varigenom verkliga motsägelser löses. Det är t.ex. en motsägelse, att en kropp ständigt faller mot en annan men också oavbrutet flyr bort från den. Ellipsen är en av de rörelseformer, vari denna motsägelse både framträder och löses.

Tiden var propfull med kuslighet och otillräknelighet, med ihållande monstruositet och orimlighet.

Att hålla småborgaren för oförarglig är i själva verket ett grovt och vårdslöst misstag, ett misstag som mycket ofta leder direkt till att hela världen störs och förstörs, vilket vi ju borde veta. Över en natt kan katolicismen såsom dominerande företeelse åter avlösas av nationalsocialismen, staden har alla de nödvändiga förutsättningarna, och faktum är att vad vi kan iaktta här idag är en konstant rubbad jämvikt mellan katolicism och nationalsocialism, och när som helst kan den nationalsocialistiska vågskålen på nytt väga tyngst.

----> Tranan har samlat och gett ut Thomas Berhards fem självbiografiska romaner Orsaken, Källaren, Andhämtningen, Kylan och Ett barn i jättevolymen Självbiografier .

Jag har suttit med den på fyrans buss varje morgon i en vecka nu, och tänkt på kryptofascismen i min egen omgivning: sjukhusapparaten, de strikta hierarkierna mellan och inom vårdarbetargrupperna, läkarstudenternas hopsnörpta sd-munnar.

Från oktober till november: jag lyssnar på Stor och springer mellan träden. Man kan önska sig snöfall (och minnas järnvägsspåren mellan Stockholm och Uppsala). Man kan titta på träden och överlämna sig åt grenarna och vinden. Jag blåser där, tills dess att allt ändrats igen.

De fem sinnenas dans

Jag har haft Erik Lindegren på hjärnan i flera veckor nu, ända sedan jag återhörde och -uttalade ordet katarakt. Sist jag läste EL var jag sexton år, och skrev dålig poesi där hjärtan liknades vid kärnhus. Begärsäpplets skälvande lilla kärnhus, på den tiden kände jag det inte särskilt väl.

O att få dricka dig sanslös och byta vingar
medan pärlfiskaren sjunker i sitt bländblå djup
medan hjärtat flyter mot sin gröna katarakt
att smaka en djupare glömska att glömma
o att få dricka dig sanslös och byta vingar
att få höra Ikaros brus och dykarens tysta sång
och fiskens kristallsvarta glid över rusets botten
att se en kyrkogård blomma i sitt oåtkomliga fjärran
att höra någon träda in ur sitt fjärran fjärran

Idag förklarade jag för mamma att jag behövde hjälp med en djind-utdrivning åt en vän.

Hon lyssnade noga och gav mig sedan det bruna radbandet som hänger på den röda konservburksöppnarens vevhandtag. Det har hängt där sedan solkatternas och de inspelade radioprogrammens tid. Det är alldeles dammigt med 33 avlånga kulor och en tofs av pärlor.

Under solkatternas och de tre små killingarnas tid satt konservburksöppnarens vevhandtag så högt upp att man var tvungen att klättra på skåpen eller på de gula pallarna för att kunna snudda vid pärltofsen.

Först tänkte mamma ge mig ett annat radband, ett där det står Allah på varje kula, som hon fått av sin morbror i Herat. Hon tvekade lite men höll fram det ändå.

"Men min vän är kommunist" sa jag, "och förresten borde du behålla det som minne".

Lite mor-dotter häxbondning. Min leende skrattande mamma och jag.

Every single man I did get to know filled me with but one desire: to lift my hand and bring it smashing down on his face

Jag läser Nawal el-Sadawi i Woman at Point Zero:

As I turned over in the bed a thought flashed trough my mind. Revolutionary men with principles were not really different from the rest. They used their cleverness to get, in return for principles, what other men buy with their money. Revolution for them was like sex for us. Something to be abused. Something to be sold.

Tänker på min mamma, och på alla andras mammor. Och på att det kommer att vara annorlunda någon gång.

I onsdags svävade den tredimensionella jordgloben i sin svarta rymd (runt och runt sin egen axel). Någon mätte ut sidenvägen på en karta och jag noterade avståndet mellan polerna.

Om du vill tar vi ett flygplan och flyger över de
tusen sjöarnas land,
Där tar nätterna aldrig slut
Vår förhistoriska anfader kommer att skrämmas av
motorbullret
Jag ska landa
Och bygga en hangar för flygmaskinen av fossila
mammutben
En stockeld ska värma vår fattiga kärlek
Samovar
Och vi ska göra det hemtrevligt för oss och älska
varandra nära nordpolen.

What the Photograph reproduces to infinity has occurred only once: the Photograph mechanically repeats what could never be repeated existentially

Jag läser Barthes Camera Lucida (1980), om minnet, döden och de sätt på vilka ett fotografi framträder för sin betraktare.

Har inte riktigt fäst mig vid den förrän ikväll, trots att Barthes utvecklar träffande begrepp som punctum och studium för att beskriva fotografiets temporalitet och karaktär: studium betecknar dess kodadhet (som historiskt-politiskt dokument), medan punctum är det som slungas mot betraktaren, tillfogar honom ett sår - det partikuläras framträdande.

Ikväll visade J barndomsfotografier för mig, som han fått av sin morbror i 30-års present. På en bild sitter han iklädd tomtedräkt uppkrupen i en soffa, jämte fem prydligt uppradade gosedjur. På en annan bär han jeans och jeansjacka med ett mycket allvarligt ansiktsuttryck. Efter att vi tittat på bilderna promenerade vi länge i Nackareservatet och jag kände en oändlig ömhet och sorg över Johns barndomsfotografier. Jag tror jag fattar vad Barthes menar när han skriver om sin mors död och de bilder hon lämnar efter sig:

"Thus the life of someone whose existence has somewhat preceded our own encloses in its particularity the very tension of History, its division. History is hysterical: it is constituted only if we consider it, only if we look at it - and in order to look at it, we must be excluded from it. As a living soul, I am the very contrary of History, I am what belies it, destroys it for the sake of my own history. [...] The Greeks entered into Death backward: what they had before them was their past. In the same way I worked back through a life, not my own, but a life of someone I love".

Jag åker till Grekland imorgon (Rhodos) med förhoppning om att kunna ta mig till Athen. Johannes Anyuru är där och skriver:


"Det är som att dras in i en virvel där historiens hårda, gamla stjärnor blandas med nya – med alldeles nytt ljus, som aldrig har funnits tidigare."

Snart åker jag till USA, för att promenera från San Fransiscobro till San Fransiscobro och stryka med fingrarna över Versotitlar uppradade i radical bookstores-hyllor.

I höstas besökte jag City lights och smyglyssnade på ett tonårspar i duffel, pillade på antikapitalistiska bumperstickers och köpte två sladdriga pocketutgåvor med Walter Benjamintexter.

I Golden gate park finns ett växthus från 1871, med en 18 m hög kupol. Jag ska låta mig fotograferas i sanden mot bakgrund av havet medan vinden nedomonterar min lugg, leka Vertigo bland orkidéerna och sucka i den nästan kvävande grönskan: "hon förnimmer plötsligt smärtsamt de gränser, den tomhet och den monotoni, som det ibland innebär att leva sitt liv som kvinna".

Genom snårskogen

Never did my heart know

Det gröna rämnar inut det gröna

Jag har en tung och tät och grön känsla (växtlighet). Som ett fönster vi såg i Istanbul: igensatt av invändig murgröna och ormbunkar. Läste Gloria Gervitz på pendeltåget imorse och fick ont i magen:

I de röda nejlikornas migrationer, där sånger bryter fram ur fåglars långa näbbar
och äpplena ruttnar före katastrofen
Där kvinnorna rör vid sina bröst och tar på könet
i rispudersvetten vid tedags
Klängväxters flöde genom det som ständigt är detsamma
Städer genomkorsade av tanken
Askonsdag. Den gamla barnsköterskan ser på oss genom ett ljusknippe
Skuggbassänger andas, det regnar löss, nästan röda
Hettan öppnar sitt gap
Nedanför sjunker månen i gatan
En svart kvinnas röst, sorgsen, hon sjunger. Och den växer
Rökelse av gladiolus, båtar
Och dina fingrar, som kroppsvarma blötdjur, försvinner in i mig
Vi befinner oss i den skörhet som är höstens bark
I den rektangulära parken
i högsommaren, när de ljusa färgerna är som mest rörande

Månskäran hänger lågt över Årstabron och jag sover med öppna fönster igen.

Det går nog ändå att organisera sig och slåss tillsammans med män, också att ha läsecirklar, åka pendeltåg och dela pizza med dem. Men längre än så vet jag inte om man kan sträcka sig. Istället läser jag det som faller mig i smaken och sjunger in våren på pendeltåg och bussar.

Vi läste lite Althusser i söndags, det är fantastiskt kul! Kolla till exempel:

To change the world is not to explore the moon. It is to make te revolution and build socialism without regressing back to capitalism. The rest, including the moon, will be given to us in addition

doonehaye baroon bebarin aroomtar

golhaye narenj dareh mishe par par

gol nessaye mano midan be shohar

khodaye mehraboon too in zemestoon

ya mano bokosh ya oono nastoon

1900

Drömmer om X flera gånger i veckan. Det är vansinnigt. Om det fortsätter så här blir jag tvungen att läsa om Kärlekens samtal. I natt promenerade vi i en skog, ljuset föll i pelare. Inget träd var det andra likt och deras sammanlagda ålder översteg universums.

Bildgivande diagnostik

Vi undervisades i radiologi idag i skolan. Det finns mörka rum där kroppens organ lyser i turordning på stora skärmar. Jag hypnotiserades av datortomografiska bilder. (De tas med roterande ljuskällor, där strålarna skickas in i kroppen från flera håll samtidigt. Tomografen skapar 64 snittbilder per varv, och snurrar två varv per sekund).

Solen kretsar kring jorden, sedan i söndags inne på sitt nyaste varv. Det var då jag lärde mig säga doret migardam. Natten var mörk, och upplyste natten.

Såg just Andrzej Zulawskis Third part of the night (1971). Den utspelar sig i det naziockuperade Polen och behandlar relationen mellan motstånd, förlust och minne (och refererar hela uppenbarelseboken). Sjukt bra! Bästa filmen på länge!

ثورة ثورة حتى النصر

M ringde igår från Tahrir och berättade att Mubarak avgått, medan miljontals människor jublade i bakgrunden. Jag satt på en hopplös läsecirkel om revolutionsbegreppets filosofiska förutsättningar, ledd av trött gubbe som sa att han hade svårt att se att det skulle finnas något politiskt i kravet på bröd. Fan vad trött jag är på fenomenologi + gubbar.
Skitsamma, när M ringde sprack hans röst och min med och sen skynda hem och titta på gråtande sjungande människor under fyrverkerihimmel. Mabrouk Egyptens och världens folk!

Mörkermännen

Illegala invandrare benämns med en eufemism ”papperslösa”. Hela världen ska få komma och bo i Sverige och ska också få gratis sjukvård här. Idealistiska vänstermänniskor, libertarianska folkpartister (som vill slopa alla gränskontroller), frikyrkligt motiverade kristdemokrater – de förenas i synen att Sverige i realiteten inte ska ha någon invandringskontroll alls. Och de har starkt stöd av alla massmedier.

Hans Bergström på Dagens Nyheter, ledarsidan. Jimmy Åkessons debattartikel på nästa sida i papperstidningen är typ mindre nazistisk.

Fuck den här skiten, på torsdag strejkar SAC i Stockholms tunnelbana, på fredag strejkar italienska arbetare och studenter, på lördag den brittiska studentrörelsen och den svenska. Kom till Medborgarplatsen den 29/1, kl 17 och elda elden på bål!

Stand back, he's a Fourierist!

Hörrni det blir aldrig något av mina planerade långa inlägg om relationen mellan Bouraoui och Duras, uppsättningen av Det stundande upproret, eller kvinnlighet + sexualitet + galenskap på film (The black Swan + Repulsion). Jag ba glor på Al jazeera och läser om Fourier. Kolla här saxat ur Passagearbetet:


Det som i synnerhet var anmärkningsvärt hos honom var att han företrädde åsikten att kommunismen omöjligt kunde genomföras om den inte medförde en fullständig omgestaltning av de sexuella förhållandena... "I det kommunistiska samhället skulle alla personer oavsett kön inte bara ha väldigt många intima relationer, utan en sann sympati skulle uppstå vid första sammanträffandet".

Fourier skriver också om anti-lejon och anti-valar.

Islossningsmusiken

Alla eldar elden + Radio Krax = sant!

Lyssna på gästspelsprogrammet Islossningsmusik