Never did my heart know

Det gröna rämnar inut det gröna

Jag har en tung och tät och grön känsla (växtlighet). Som ett fönster vi såg i Istanbul: igensatt av invändig murgröna och ormbunkar. Läste Gloria Gervitz på pendeltåget imorse och fick ont i magen:

I de röda nejlikornas migrationer, där sånger bryter fram ur fåglars långa näbbar
och äpplena ruttnar före katastrofen
Där kvinnorna rör vid sina bröst och tar på könet
i rispudersvetten vid tedags
Klängväxters flöde genom det som ständigt är detsamma
Städer genomkorsade av tanken
Askonsdag. Den gamla barnsköterskan ser på oss genom ett ljusknippe
Skuggbassänger andas, det regnar löss, nästan röda
Hettan öppnar sitt gap
Nedanför sjunker månen i gatan
En svart kvinnas röst, sorgsen, hon sjunger. Och den växer
Rökelse av gladiolus, båtar
Och dina fingrar, som kroppsvarma blötdjur, försvinner in i mig
Vi befinner oss i den skörhet som är höstens bark
I den rektangulära parken
i högsommaren, när de ljusa färgerna är som mest rörande

Månskäran hänger lågt över Årstabron och jag sover med öppna fönster igen.

Det går nog ändå att organisera sig och slåss tillsammans med män, också att ha läsecirklar, åka pendeltåg och dela pizza med dem. Men längre än så vet jag inte om man kan sträcka sig. Istället läser jag det som faller mig i smaken och sjunger in våren på pendeltåg och bussar.

Vi läste lite Althusser i söndags, det är fantastiskt kul! Kolla till exempel:

To change the world is not to explore the moon. It is to make te revolution and build socialism without regressing back to capitalism. The rest, including the moon, will be given to us in addition