Vid gavel

Fröbollar överallt: driver in över booksen eller runt runt med vinden vid hamnen om nätterna . Där blåser det varmt, man kan vara breezing along with the breeze med kickerstofsen som vimpel eller ligga tyst på golvet som skolkamrater och lyssna på musik. Du säger kvitt kvitt (är sparvarnas språk).
Jag är alldeles för trött för att tänka, bara rundgång i skallen. Bland annat av detta, som aldrig låter mig vara:

You gave me hyacinths first a year ago;
They called me the hyacinth girl.
Yet when we came back, late, from the hyacinth garden,
Your arms full, and your hair wet, I could not
Speak, and my eyes failed, I was neither
Living nor dead, and I knew nothing,
Looking into the heart of light, the silence.

Mamma är tillbaka från D.C! Min frys fylls av noonvai-bröd och min mun av kanderade bröllopsmandlar. Dessutom har hon med sig en kort videofilm, ett försök att se staden ur mina frånvarande ögon. Särskild vikt har lagts vid vissa detaljer: lekande ekorrar på Lafayette square, tamilisk tigerdemonstration utanför Vita Huset, två 12-åriga tjejer i shorts som rastar sin Umberto D-hund vid Capitol Hill samt en vakt med osannolikt stor rumpa (mamma zoomar in). Min favoritdel är när hon skriker till ekorrarna på dari. Har ni någon hälsning till lilla kalven?

Inte helt nöjd med att förstås i termer av brist heller. Är man automatiskt ett jävla offer som försöker fylla tomrummet efter fallos med fallos när man åtrår en man? Hatar att få de där psykologiseringarna kastade i ansiktet. Jag vill också kunna ropa "jag är solen!".
Annars då annars så sjunger fåglarna utanför mitt sömnlösa fönster och den gröna färgen på trädens blad kommer mig att
ännu
en
gång
plötsligt
finna
en oviss förbindelse inombords
med tusentals okända, främmande ting.

Är så innerligt jävla trött på att vara gisslantagen av den nej-sägande patriarkala dödsmaskin
som tar av mitt skratt
som tar av mina blickar
som tar av min dans i spirande sommarlovsglädje,
av alla blommornas och trädens dofter
och tillåter vuxna män att tala om mig i termer av femme fatale tanklös hjärtekrosserska manipulatorisk bekräftelsevampyr samtidigt som de med sin andra mun droppar Bataille och begärsflöden. Den kärleken är förbehållen dem, för mig har de reserverat rollen som byhora på logen. Jag vägrar finna mig i det!

Djoonam måste vara det finaste smeknamnet. Kroppen min. Fattar ni? Du, kroppen min. Älskar det. Hägg och syrén gör sin grej, lyckokatterna skymtar i lövverket. Jag läser FF:

Jag blev tagen av öknens själ
och månens magi
ryckte mig bort från flockens tro
Mitt hjärtas ofullkomlighet blev större
och ingen halva gjorde dess halva hel
Jag stannade och såg
att jorden under mina fötter tappade fästet
och att min älskades kroppsvärme
inte fyllde min kropps lönlösa väntan.

Maryam sjunger Schubert nere vid kanalen:

Var hälsad o heliga natt
du sjunker allt djupare

och vi artbestämmer träd, snubbar, nivåer av tvång. Varför söker man underläget? Varför driver man förhållanden som företag (varumärke + representation)? Det är så smärtsamt att prata om att man nästan kräks och vill stympa sig men istället skrattar vi åt alltihopa och i sommar ska jag skjutsa runt oss på min moppe och ghorbanet azizam vinden bär oss!