POETISK FRONT

Alltså, allvarligt talat: sverigedemokraternas ungdomsförbund tänker ställa sig på trappan utanför Dramaten imorgon och deklamera "svensk" poesi, i protest mot att 00-tals poesifestival har tema: mångfald. Och 00-tal har i sin tur förlagt sin efterfest till...Berns. Va faaaaaaan.

Kom och läs Stig Dagerman + Forough Farrokhzad med antifascistiskt patos på Dramatens trappa: 17.00, 24/11, POETISK FRONT. Gå därefter över gatan till Berns och sätt skiten i blockad. Blås bort mörkermännen.

Joan of Dark har besökt Paris, läst Passagearbetets första del och promenerat i vinterträdgårdar. I slutet av veckan hade jag lärt mig att stiga av metron i bara farten och kindpussas två gånger (svälj den tredje). Det blåser så mycket i Paris parker att man satt upp skyltar som varnar för flygande grenar.

Walter Benjamin tror att parisiskornas skönhet beror på de många speglar som är uppsatta på caféer, gatuväggar och i stadens passager. Han skriver så här:

Under varufetischismens herravälde sammanflätas kvinnans sex-appeal mer eller mindre med varans appell. Inte för inte har hallickens förhållande till sin kvinna som en av honom till försäljning utbjuden "sak" intensivt stimulerat borgarskapets sexuella fantasi. Den moderna reklamen visar från ett håll i hur hög grad lockelsen från kvinnan och varan kan smälta samman. Sexualiteten som tidigare sattes i rörelse - samhälleligt - av fantasin om produktivkrafternas framtid, sattes nu i rörelse av fantasin om kapitalets herravälde.

-There's things you can't get in books
-There are things you can't get anywhere. But we dream they can be found in other people.

Kungstensgatan, snövärlden och det ofödda barnet.

Tro mig, det är dags att tala till mig genom tårarna, vi går barfota dit så att du får höra vad som väntar oss: dricka sorgen ur ett glas eller dricka sorgen ur en handflata - och vansinnesväxten somnar när den hör ditt svar.
Låt husets fönster skallra och skrälla i mörkret, låt dem berätta för varandra, de får ändå aldrig veta: älskar vi eller älskar vi inte varandra.

Grönskar i Calliegrönskan, breezing along with the breeze. Folk har börjat sätta upp pumpor utanför sina hus här, det är höst nu. Jag promenerar längs pirerna, försöker läsa Galileo, dricker 100 x te och skojar med min kusin Farid, som är en nästan exakt kopia av Charlie Chaplin.

Imorgon åker jag över Atlanten för första gången på fem år. Citronträd sjölejon mostrar och deras händer. När jag kommer hem har alla löven fallit av, guldvärlden upplöst.

I morse kollade jag igenom fyra timmars filmfragment från Hebron. Någon har filmat sin dotter som gungar, två ballonger som stiger mot himlen under purimfirandet och vinden som viner i träden, förutom de konstanta övergrepp som palestinska familjer utsätts för av bosätttare och bosättarbarn. I många klipp står israeliska militären tittar på.

Saxat

Krönikören som var med och som låter det han såg återuppstå skriver sina erfarenheter på sin egen kropp i en akt av självstympning.

Les Noces

Bra grejer!

Alla eldar åker till Uppsala, där läsesalarnas höga fönster är anlagda så de vetter mot en lund. Vi tittar alltså ut över träd, inte lika många och gröna som träden vid Nilen (så gröna! längs floden!) men ni fattar, det är vackert. Jag läser om "Sanning och lögn i utommoralisk mening"och inser efter fyra år, att den är en av de mest formerande texter jag läst.

Jag promenerar i övergångsnatten och kommer på världen med att vara en annan. Kylan och luften och ljudet av blad.

you have to be idealist, otherwise you might aswell take a gun and blow your brains out

The free voice of labour - månadens filmtips! Alla delar ligger uppe på tuben.

Jag önskade mig regn och det regnar

Och natten var mörk och upplyste natten

Alla eldar elden deklamerar en aria full av kodord utan att se på den hon älskar och anses böra vända sig till.


(Augusti: Miljacka river, Sam's preserve (björkögon). Jag läser om Kärlekens samtal)

How the stars used to shine there,
How sweet the earth smelled,
The orchard gate would creak

Försöker läsa Simone Weil på bussen hem från jobbet, vilken total besvikelse. Tio sidor in i Att slå rot känns hon mest som en liberal väckelsepredikant med Kantkomplex. Hon som utropade sig till bolsjevik vid nio års ålder, svalt sig i solidaritet med första världskrigets skyttegravssoldater, drog till Spanien för att slåss med CNT vid fronten, varifrån hon var tvungen att åka efter bara en dag då hennes extrema klantighet utsatt kamraterna för livsfara. Hon for direkt till Assisi och fick uppenbarelser från gud. Eldande av elden!

Annars hänger jag vid Sveriges Mississippi river: Dalälven, där vattnet är bärnstensklart och iskallt. Eller vänta jag har en till: Dalarna - Sveriges Kashmir, böljande grönskande grönt.

Juli leker tropisk månad i år igen: blixtstilla i luften.

Jag rör vid döda små kroppar om nätterna. Allt som oftast levande, enstaka gånger döda. Förra året låg jag på rygg i min lägga och såg spindlarna bygga bo på balkongen och lyssnade på tågen och hettan som sprakade i luften. I år känner jag tyngden i händerna. Sen finns också röda läppstfift och Orwellböcker och badutflykter: de goda, söta dagarna.

Tips

Rytmen i blodet = bästa VM-bloggen.
I övrigt: 4lan 4life!

Alla eldar elden har aldrig sett hundar gå arm i arm.

Franrikes VM-trupp vägrar träna i solidaritet med Anelka, som blev hemskickad Domenech, usel tränare tillika astrolog. Jag tycker det är fett! Myteri FTW. Där fick han för att han valde bort Mexes under EM -08.

Kanske är livet att förlösa barn om nätterna och läsa Nomadläran på dagarna, samtidigt som man drömmer om Diego Forlán.

-Är han eldsdyrkare?
-Nej mamma, han är kommunist.

De brände högar av löv och gräs i Tanto idag. Det luktade ljuvligt.

Datumets - det enskildas - inträde i språket erbjuder således en paradox: det måste låta sig nedtecknas i språket för att kunna erinras, men genom att nedtecknas och bli upprepbart förlorar det samtidigt sin särart. Detta är inte något som kan förhindras genom ytterligare "försiktighetsåtgärder", som Derrida skriver. Datumet måste låta sig utplånas för att kunna bli ihågkommet. Det måste göra sig oläsligt för att bli läsligt. I och med att vi nedtecknar en enskild tilldragelse för att skydda den, offrar vi den samtidigt.

Läser om Schibboleth. Det är fett. Det är fortfarande tidig vår.

Akaciablommornas brud

Medan jag (inte) skriver ställer min kropp mig i förbindelse med jorden. Det är fruktansvärt skrämmande och coolt.

Berge ruhn, von Sternen überprächtigt;
aber auch in ihnen flimmert Zeit.
Ach, in meinem wilden Herzen nächtigt
obdachlos die Unvergänglichkeit.

Det var vår i Berlin hörrni, alla träd bar frön och knoppar och jag var hos grönskan igen. Fattar ni det? VÅR

Kvinnor utan män

Igår såg jag Kvinnor utan män med m och p. Tyckte den var rutten, årets letdown! Hollyklyschig med Inte utan min dotterakitga porträtt av iranska män (alla = djur utom de som studerat existentialism i Europa) och erotiska våldtäktsscener, där kameran sveper långsamt över nakna kvinnokroppar, medan avrivna spetskjolar får rama in plågade offeransikten. Den typen av våldtäktsskildringar hör till det äckligaste jag vet i film, jämför med den fantastiska våldtäktsscenen i Berlin Alexanderplatz första avsnitt: brutal, enkel och kall i sitt bildspråk. Och framförallt, utan tillstymmelse till dramaturgisk uppbyggnad (ingen supsense, inga jaktscener, inget klimax). Våldtäktsscenens dramaturgi, jag borde skrivit något om det under mina filmvetardagar!

Det sämsta av allt är nästan skildringen av prostiuterade Zarin, vars anorektiska kropp exponeras totalt, framförallt i den äckelklyschiga hammamscen där hon skrubbar sig tills hon börjar blöda överallt (bilden ovan). Hon dör på brackiga Fakhris soffa under mystiska omständigheter i vad som framstår som en offer/martyrhandling, utan att ha sagt mer än en mening i hela filmen (hon träder i alla fall aldrig fram som subjekt).

Kvinnor utan män är en filmatisering av Sharnush Parsipurs roman med samma namn. Den verkar fett bra. Läs istället!

(SvD tycker inte som jag förresten. Läs deras recension om ni vill).

The whales of august

Vad svårt det är att leva som Mr Maranov. Jag försöker, men det är så smärtsamt och svårt.

Den fördömda delen

"I sin strävan mot sterilitet ifråga om utgiften, i enlighet med sitt bokförande förnuft, har det borgerliga samhället endast lyckats med att utveckla en universell tarvlighet".

Alla eldar Den fördömda delen och det är fett kul, men ensamt. Så tråkigt att läsa på egen hand, jag vill vara flera!
Marken har börjat skratta och sjunga igen. Det är underbart. Lyxen!

skog, timmerskog, skogshuggning

Chaos reigns

Det är bara vädret som förmår destabilisera det senkapitalistiska samhället på allvar! Lösningen - skära av all tunnelbanetrafik i förorterna under morgondagen:

"Vi går in för att säkra tunnelsystemet mot innerstaden, vilket betyder att tågen kan komma att vända närmare staden än normalt"

Dvs prioritera det centrum där de alternativa förbindelserna är som bäst utbyggda på bekostnad av en "periferi" vars invånare uppenbarligen kommer i andra hand.

Världen är dämpad och främmande och så kall att snökristallerna fryser till is i luften. Det glittrar överallt. Alla eldar elden ska lägga sina sista studiebidragspengar på doftrankor, som en påminnelse om allt som är grönt och grönskar. Alternativet är att loota Ringens blomsterhandel när hela skiten brakar samman!

Läs på guldfiske om tunnelbanans biopolitik, a propos civilsnutsskandlen i hornstull. Fet blogg, fet text!

K har varit här och läst för mig:

Det djupa gula och det heta röda: så vill min smak ha det, - det blandar blod till alla färger.
Somliga förälskade i mumier, somliga i spöken; och båda lika stora fiender till allt kött och blod - å hur båda strider mot min smak! Ty jag älskar blod.

A handsome five o'clock shadow

Det är fruktansvärt svårt att vara rolig på engelska. Jag sluter ögonen och drömmer om snusket på strandpromenaden i va beach.

Ligger på sängen i min röda morgonrock, som en annan tragedienne, och väntar på att hibiscusen ska blomma.

Förra veckan var jag på Rönnells och lyssnade på Anders Olsson, fy fan vad han var bra! Han pratade om Wallace Stevens men för min del kunde han fått prata om vad som helst. Däremot var WS-översättaren en riktig gubbe. WS också, kan tilläggas, inte ens mina citrusträdsdoftande Californienminnen är rosiga nog att ursäkta aforismer som "Pengar är en typ av poesi".

Idag bröt m armen och svimmade, vi satt på akuten i fyra timmar och jag var livrädd och matade valnötter och russin. Letade legitimation i hennes plånbok och hittade ett foto på två av mina morbröder, taget år 1968 i Kabul (den ena dog i fängelse 15 år senare, under ockupationen, den andra i Frankfurt förrförra sommaren). De log allvarligt, i skjorta och armbandsur.

Alla eldar elden byter Dagens Nyheter mot Arbetaren, ZEN! Ok jag kanske smygläser kulturen när Stefan Jonson OCH Sverker Lenas dubblar upp på idé och kritik, men då då och bara då.

Lyssna på Trông Com förresten, en populär vietnamesisk folksång. Den är så jävla fin!

The way of the world

Det ar svart att inte fyllas av en sorts avsky for sig sjalv nar man reser pa det satt vi gor. Ata hotellfrukost i Hoi An och vara irriterad over att vi inte kommer hinna till Hue, den gamla kejserliga huvudstaden. Sorja de platser man aldrig kommer se, som om varlden tillkommer mig. Ga pa sjukhus och mota vardaglig fattigdom, en systematisk malande valdig fattigdom som bara kanns frammande och hemsk, och sedan vila ut i Hoi An under helgen, sy upp klader, ata hotellfrukost, som om forhallandena pa Quang Nam provinical hospital vore oberoende av min levnadsstandard, mina dollars, mitt tilltrade till de lyxiga privatsjukhusen om jag - gud forbjude - skulle drabbas av turistdiarre.

Jag vet att mina kanslor av skuld och skam ar helt inproduktiva, inga illusioner om att det daliga samvetet har nagon sarskild politisk barning. Jag kanske bara yrar men fattar ni hur jag menar?

I natt sov vi over hos en familj i bergsbyn Binh Lam. Det flog svarmar av eldflugor utanfor huset, de satt pa mitt myggnat som gnistor.

Besoker sjukhus i Tam Ky, traffar cancersjuka barn som inte har rad med behandling. Vill skjuta ned haflten av kursen, som bytt "guling" mot "local" (Lonley Planet-neokolonialismens sprakbruk) men fortfarande drar samma skamt om hundkott och "ching chong" sprak.

Pa eftermiddagarna ar det annorlunda, da cyklar jag och mina fortrogna omkring langst risodlingarna vid floden, forbi lena vattenbufflar och ljudet av fiskebatarnas motorer.

Om kvallarna laser jag Burmese Days, vilket stundvis ar fysiskt plagsamt.

Laser om The quiet American, i underbart rippad penguin-utgava, den enda roliga bok de cyklande gatuforsaljarna har i sina lador. Jag har inte last ett ord av Graham Greene sedan sommaren -03, da heta andlosa dagar med The Heart of the matter avloste varandra i kassan pa ica.

Amerikanen skildrar overganen fran den gamla varldens koloniala praktiker till den nya - fran europeisk kolonialism till amerikansk imperialism, i ett triangeldrama som fungerar asbra trots att sjalva figuren ar sa sliten. Phoung, den unga vietnamesiska kvinna som den ALDRADE CYNISKA brittiska krigskorren och den UNGA NAIVA amerikanska soldaten slass om (visst later det overtydligt, och det ar precis vad det ar!) framtrader naturligtvis aldrig som annat an projektionsyta, mysterium, det fageltunna exotiska objektet vars namn, vilket man redan i romanens forsta stycke far veta, betyder Fenix. Det later som en banal sapopera, men The quiet ar den mest reflekterande, problematiserande och traffsakra skildring jag last av den typen av harskande subjekt kolonialismen kraver, och skapar.