Alla eldar elden byter Dagens Nyheter mot Arbetaren, ZEN! Ok jag kanske smygläser kulturen när Stefan Jonson OCH Sverker Lenas dubblar upp på idé och kritik, men då då och bara då.

Lyssna på Trông Com förresten, en populär vietnamesisk folksång. Den är så jävla fin!

The way of the world

Det ar svart att inte fyllas av en sorts avsky for sig sjalv nar man reser pa det satt vi gor. Ata hotellfrukost i Hoi An och vara irriterad over att vi inte kommer hinna till Hue, den gamla kejserliga huvudstaden. Sorja de platser man aldrig kommer se, som om varlden tillkommer mig. Ga pa sjukhus och mota vardaglig fattigdom, en systematisk malande valdig fattigdom som bara kanns frammande och hemsk, och sedan vila ut i Hoi An under helgen, sy upp klader, ata hotellfrukost, som om forhallandena pa Quang Nam provinical hospital vore oberoende av min levnadsstandard, mina dollars, mitt tilltrade till de lyxiga privatsjukhusen om jag - gud forbjude - skulle drabbas av turistdiarre.

Jag vet att mina kanslor av skuld och skam ar helt inproduktiva, inga illusioner om att det daliga samvetet har nagon sarskild politisk barning. Jag kanske bara yrar men fattar ni hur jag menar?

I natt sov vi over hos en familj i bergsbyn Binh Lam. Det flog svarmar av eldflugor utanfor huset, de satt pa mitt myggnat som gnistor.

Besoker sjukhus i Tam Ky, traffar cancersjuka barn som inte har rad med behandling. Vill skjuta ned haflten av kursen, som bytt "guling" mot "local" (Lonley Planet-neokolonialismens sprakbruk) men fortfarande drar samma skamt om hundkott och "ching chong" sprak.

Pa eftermiddagarna ar det annorlunda, da cyklar jag och mina fortrogna omkring langst risodlingarna vid floden, forbi lena vattenbufflar och ljudet av fiskebatarnas motorer.

Om kvallarna laser jag Burmese Days, vilket stundvis ar fysiskt plagsamt.

Laser om The quiet American, i underbart rippad penguin-utgava, den enda roliga bok de cyklande gatuforsaljarna har i sina lador. Jag har inte last ett ord av Graham Greene sedan sommaren -03, da heta andlosa dagar med The Heart of the matter avloste varandra i kassan pa ica.

Amerikanen skildrar overganen fran den gamla varldens koloniala praktiker till den nya - fran europeisk kolonialism till amerikansk imperialism, i ett triangeldrama som fungerar asbra trots att sjalva figuren ar sa sliten. Phoung, den unga vietnamesiska kvinna som den ALDRADE CYNISKA brittiska krigskorren och den UNGA NAIVA amerikanska soldaten slass om (visst later det overtydligt, och det ar precis vad det ar!) framtrader naturligtvis aldrig som annat an projektionsyta, mysterium, det fageltunna exotiska objektet vars namn, vilket man redan i romanens forsta stycke far veta, betyder Fenix. Det later som en banal sapopera, men The quiet ar den mest reflekterande, problematiserande och traffsakra skildring jag last av den typen av harskande subjekt kolonialismen kraver, och skapar.