Datumets - det enskildas - inträde i språket erbjuder således en paradox: det måste låta sig nedtecknas i språket för att kunna erinras, men genom att nedtecknas och bli upprepbart förlorar det samtidigt sin särart. Detta är inte något som kan förhindras genom ytterligare "försiktighetsåtgärder", som Derrida skriver. Datumet måste låta sig utplånas för att kunna bli ihågkommet. Det måste göra sig oläsligt för att bli läsligt. I och med att vi nedtecknar en enskild tilldragelse för att skydda den, offrar vi den samtidigt.

Läser om Schibboleth. Det är fett. Det är fortfarande tidig vår.

Akaciablommornas brud

Medan jag (inte) skriver ställer min kropp mig i förbindelse med jorden. Det är fruktansvärt skrämmande och coolt.

Berge ruhn, von Sternen überprächtigt;
aber auch in ihnen flimmert Zeit.
Ach, in meinem wilden Herzen nächtigt
obdachlos die Unvergänglichkeit.

Det var vår i Berlin hörrni, alla träd bar frön och knoppar och jag var hos grönskan igen. Fattar ni det? VÅR