Jag vaknade i morse med krutluktande händer och sol i ansiktet. Låg blixtstilla och lyssnade till ljuden från gatan med samma känsla av kommunistisk andakt som Duras på sidan 240 i Anteckningar från kriget:

Mannen som går ensam med snabba steg, som tar gatan i besittning mer fullständigt och suggestivt och med en mer påtaglig och verkningsfull närvaro än en tragisk hjälte på en teaterscen, honom lyssnar jag till som vore han ett kollektiv, jag lyssnar, bara jag i hela den yrvakna och förvirrade staden, eftersom denne man inte angår mig som enskild individ med sina särskilda erfarenheter och sitt särskilda temperament, utan i egenskap av medlem i det kollektiv vi båda tillhör på samma villkor. Det fantastiska är att denne gående man är vem som helst, jag som lyssnar till hans steg är vem som helst, och det ligger en oerhörd kraft i denna anonymitet som fyller mig med glädje - kärlek - och hopp.

Gatlyktorna svänger fram och tillbaka i den vind som är stormen Dagmar. Jag har tvättat mitt hår, det börjar bli långt. Jag flätar och flätar upp det.

Hela mitt hår är en mörk vers
som upprepar sig i dig
och tar dig
till gryningen av evigt blommande och växande.
Jag suckar efter dig i detta hår
I detta hår binder jag dig
till träd, vatten och eld.

میدونم آرزوهات
پر از ساز و سرور
میدونم تو مثل من
مسافر منتظر

دریا دیده میشود