Anna Pankajev

Efter att ha varit pojkaktigt obändig som barn, inledde hon sedan en glänsande intellektuell utveckling, utmärkte sig genom en skarp realistisk tankeförmåga, föredrog naturvetenskaperna i sina studier, men producerade också dikter. Hon var själsligt mycket överlägsen sina talrika beundrare och brukade göra sig lustig över dem. Men i början av tjugoårsåldern började hon bli deprimerad, klagade över att hon inte var tillräckligt vacker, och drog sig undan allt umgänge. När hon skickades på resa med en äldre dam som hon var vän med, berättade hon efter hemkomsten helt osannolika saker, som att hon blivit misshandlad av sin följeslagerska, och förblev uppenbarligen fixerad vid den föregivna plågoanden. Under en annan resa strax därefter förgiftade hon sig och dog långt hemifrån.

(Nära Lermontovs grav, i de kaukasiska bergen).

Igår såg jag dokumentären Där mitt hjärta slår och minnet av Herat ramlade mot mig som en sovande i en tågkupé.

Annars är det vår och jag är helt mast. Två bra låtar på det temat:

VW:

Klockorna på Harley Street splittrade och styckade och gnagde på junidagen och delade den i allt mindre bitar. De förordade underkastelse, prisade auktoritetstro och påpekade i korus alla fördelarna med att ha sinne för proportioner. Och till slut var lagret av tid så anfrätt och förminskat att ett reklamur över en butiksdörr på Oxford Street glatt och broderligt förkunnade - som om det var ett rent nöje för firma Rigby & Lowndes att ge upplysningen gratis - att klockan var halv två.