Läser Virginia Woolf igen. To the lighthouse var inte lika bra som Mrs Dalloway, men scenen där Lily överväger att helt enkelt vägra vara den part mot vilken Mr Tansley får agera ut sin manliga fantasi om intellektuell överhöghet var ju helt lysande.

 Gud vad ofta olika snubbar försöker tvinga in en sådan position: man förmodas sitta storögd och titta på medan de svingar sig fram över begreppshimlen och sätter världen i gungning under ens fötter. Gärna genom att vara provokativa och "våga" ställa frågor som de själva uppfattar som djärva och prövande men som man själv bara zzzzz:ar på, eller kanske redan avhandlat och kommit vidare ifrån. Så förmodas man bli upprörd medan man egentligen bara är uttråkad.

Och den kritiken är kanske primärt femnistisk, men riktar sig även mot slappa, dåliga tänkanden, som hävdar sin rätt genom härskartekniker för att dölja den grundläggande bristen på substans.

Jag fäste mig också vid annat i boken:

 1. "And again she felt alone in the presence of her old antagonist, life".

2.
I wonder if it seems to you,
Luriana Lurilee,
That all the lives we ever lived
And all the lives to be
Are full of trees and changing leaves,
Luriana Lurilee