Hårdhudade höstskrudade skruttstad! Mycket snart lämnar jag dig. Detta år av konstant hets kommer att förbytas i ja, jag vet inte riktigt vad. Inkvartering hos en kristen dam i en kristen stad. Slöa brevskrivarkvällar. En flickpension av frågor.
Jag läser Kafkas Brev till Milena, det finns så mycket att säga om dem. K:s retsamma sätt att tematisera sin judiskhet i relation till Milenas kristenhet, mot bakgrund av ögonblicksskildringar av den växande antisemitismen i Prag, blir så sorgligt och kusligt givet vad som väntar dem, även och i synnerhet henne. Han skriver:
Jag håller numera till på gatorna hela eftermiddagarna och badar i judehat. "Prasive plemeno" (skabbig ras) hörde jag en gång judarna kallas. Är det inte självklart att man ger sig iväg från en plats där man är så hatad (det behövs inte alls någon zionism eller raskänsla för det)?
Och senare:
Vi känner ju båda synnerligen karaktäristiska exemplar av västjudar, jag är, såvitt jag vet, den västjudiskaste av dem, det betyder, överdrivet uttryckt, att jag aldrig får ett lugnt ögonblick till skänks, ingenting ges mig till skänks, allting måste jag förtjäna, inte bara nutiden och framtiden utan också det förflutna, något som ju ändå varje människa kanske har fått till skänks, också det måste jag förtjäna, det är kanske det tyngsta arbetet, om jorden roterar åt höger - jag vet inte om den gör det - måste jag rotera åt vänster för att hämta tillbaka det förflutna.
Då hennes brev inte är publicerade befinner sig Milena Jesenská hela tiden i textens negativa rum, hon framträder aldrig i egen rätt. J träffade Kafka i egenskap av hans unga tjeckiska översättare. När jag googlade henne visade det sig att hon var kommunist, publicerade mängder av politiska texter, kritiserade Stalin och dog i koncentrationslägret Ravensbrück år 1944 . Steven Sem Sandberg har skrivit en roman om henne, jag ska ta med den till mitt eldfluge-upplysta rum hos Mrs. George. Återkommer.
Jag läser Kafkas Brev till Milena, det finns så mycket att säga om dem. K:s retsamma sätt att tematisera sin judiskhet i relation till Milenas kristenhet, mot bakgrund av ögonblicksskildringar av den växande antisemitismen i Prag, blir så sorgligt och kusligt givet vad som väntar dem, även och i synnerhet henne. Han skriver:
Jag håller numera till på gatorna hela eftermiddagarna och badar i judehat. "Prasive plemeno" (skabbig ras) hörde jag en gång judarna kallas. Är det inte självklart att man ger sig iväg från en plats där man är så hatad (det behövs inte alls någon zionism eller raskänsla för det)?
Och senare:
Vi känner ju båda synnerligen karaktäristiska exemplar av västjudar, jag är, såvitt jag vet, den västjudiskaste av dem, det betyder, överdrivet uttryckt, att jag aldrig får ett lugnt ögonblick till skänks, ingenting ges mig till skänks, allting måste jag förtjäna, inte bara nutiden och framtiden utan också det förflutna, något som ju ändå varje människa kanske har fått till skänks, också det måste jag förtjäna, det är kanske det tyngsta arbetet, om jorden roterar åt höger - jag vet inte om den gör det - måste jag rotera åt vänster för att hämta tillbaka det förflutna.
Då hennes brev inte är publicerade befinner sig Milena Jesenská hela tiden i textens negativa rum, hon framträder aldrig i egen rätt. J träffade Kafka i egenskap av hans unga tjeckiska översättare. När jag googlade henne visade det sig att hon var kommunist, publicerade mängder av politiska texter, kritiserade Stalin och dog i koncentrationslägret Ravensbrück år 1944 . Steven Sem Sandberg har skrivit en roman om henne, jag ska ta med den till mitt eldfluge-upplysta rum hos Mrs. George. Återkommer.
