Tiden second hand och varufetischismbegreppet hos Marx (Aleksijevitj del 2)

Varufetischismbegreppet hos Marx är notoriskt svårt och jag har alltid haft problem med att greppa det - är det ett begrepp som beskriver hur förhållanden upplevs, eller hur de faktiskt är beskaffade? Ibland förstås varufetischism som en beteckning för det faktum att prylar värderas högre än människor och människor ses som prylar, ungefär. Det låter dels som något ganska enkelt, dels som ett psykologiskt fenomen. Vi "luras" att tro att prylar är det viktiga. Men varufetischismen kanske måste förstås som en kollektiv och väldigt komplex process? En social relation, som marxister är så förtjusta i att säga?

Pratar med J, som läser Grundrisse och tycker varufetischism är 1) ett "lyckat" begrepp hos Marx 2) ett av de viktigaste begreppen hos Marx, eftersom det har en antropologisk sida, det försöker ringa in hur människor beter sig och vilka föreställningar och förutsättningar som ligger till grund för deras beteende. I det kapitalistiska produktionssättet förmedlas värde genom pengar. Istället för att byta mjöl mot ved byts mjöl mot pengar, som är någonting helt annat än ved eller någon annan vara. Det som bestämmer hur utbytena på marknaden, och i slutändan själva marknaden, fungerar är de samhälleliga relationerna. Inte marknaden själv. OK. Pengar och varor är inte de aktiva eller bestämmande komponenterna här, de förmedlar och uttrycker enbart de samhälleliga relationerna.

Jag håller nu på att läsa Tiden second hand av Svetlana Aleksijevitj. Den fokuserar på Sovjets fall och samtida förhållanden. Även här har hon arbetat med material från hundratals intervjuer. Just nu läser jag Marina Tichovna Isajtjiks berättelse om grannen Aleksandr Porfirevitj Sjarpilo, som tände eld på sig själv och dog. Hon berättar även om sitt eget liv, om hur hon och hennes man drömde om kommunismen, arbetade i cementfabriker, byggde järnväg i Sibirien, förfrös händerna. Och om hur kriget kom och tyskarnas hundar slet sönder byns judiska barn på åkrarna. Det är fruktansvärt och oändligt fascinerande att läsa Aleksijevitj. Hon gör något som förefaller vara ganska långt från det Marx gör; fokuserar på individen, minnet, känslan. Men, som jag förstår hennes projekt handlar det i slutändan om att undersöka hur människorna i Sovjet, på basis av en viss typ av arbetsdelning, produktion, bostadspolitik, politisk organisering, det vill säga på basis av en samhällsstruktur, förhöll sig till sina liv, sig själva och varandra. Det stora med henne är att hon utforskar känslor, förnimmelser och föreställningar som kollektiva fenomen. Givetvis hittar hon inget enhetligt sovjetiskt subjekt, men däremot blottlägger hon tendenser: gemensamma drömmar, besvikelser och minnen. Sovjet föll men sovjetmänniskan finns kvar, säger hon. Kanske är den undersökningen hon gör väldigt väldigt viktig? Helt frånsett frågan om Sovjet, kriget, osv?

Oavsett vilka föreställningar vi har om världen agerar vi på våra arbeten, i våra hem, i våra relationer och i vår vardag som om marknaden och pengarna själva bestämde hur vår ekonomi fungerar. Detta beror på vissa givna förhållanden: den kapitalistiska produktionen t.ex. Men att förstå detta som Aleksijevitj förstår Sovjet, vore något helt annat. Det vore att visa hur känslor och beteenden formerar sig och opererar på kollektiv nivå. Fattar ni vad coolt det vore?

1. There is something that Proust has in common with Kafka and who knows whether this can be found anywhere else. It is a matter of how they use "I". When, Proust, in his Recherche du temps perdu, and Kafka, in his diaries, use I, for both of them it is equally transparent, glassy. Its chambers have no local coloring; every reader can occupy it today and move out tomorrow. You can survey them and get to know them without having to be in the least attached to them. In these authors the subject adopts the protective coloring of the planet, which will turn grey in the coming catastrophes. (WB)

2. Wind and storm coloured July. Also, in the middle, cadaverous, awful, lay the grey puddle in the courtyard, when, holding an envelope in my hand, I carried a message. I came to the puddle. I could not cross it. Identity failed me. We are nothing, I said, and fell. I was blown like a feather, I was wafted down tunnels. Then very gingerly, I pushed my foot across. I laid my hand against a brick wall. I returned very painfully, drawing myself back into my body over the grey, cadaverous space of the puddle. This is life then to which I am committed. (VW)

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Jag har velat skriva något om Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte i flera veckor nu, om de kvinnliga piloterna som fick flyga bombplan byggda av trä, skyttegravssoldaterna som rullade upp håret på kottar och 16-åriga sibiriska skolflickor som rymde till fronten för att slåss mot fascismen och kanske, i lika hög utsträckning, som ett kvinnligt frigörelseprojekt, ett sätt att delta i samhället på lika villkor. Röda armén och kriget framträder i Kriget har inget kvinnligt ansikte som en såväl förgörande som emanciperande kraft. Det sorgligaste i hela boken är intervjuerna med de kvinnor som överlevde, svårt traumatiserade med fysiska skador, och återvände hem bara för att bestraffas socialt för sitt gränsöverskridande beteende. 

Aleksijetvits bok har hyllats av många recensenter, inte minst för sin berättartekniska struktur, där författaren återger utdrag ur intervjuer med flera hundra kvinnor, vars röster kommer att stämma in i varandra tills de bildar en väldig kör. Nästan varje enskild berättelse bär sig själv, och helheten utgör en ojämförlig genomlysning av det sovjetiska samhället, det mänskliga psyket, könsmaktsordningen och lyckas även ställa fenomenologiska frågor om kön. Vad uppfattade och upplevde dessa kvinnor under kriget, och hur förmår de återge sina erfarenheter? Hur skiljer sig deras berättelser från den gängse (manliga) historiska förståelsen av kriget? Uppfattar och återger kvinnor sådant som män inte förmår uppfatta? Då hon intervjuar gamla soldatpar, återkommer meningen "vi var med om två olika krig, ett "manligt" och ett "kvinnligt"". Oavsett om man vill förstå detta på ett särartsfeministiskt vis, som vissa av de intervjuade kvinnorna gör, eller som en följd av samhälleliga bestämningar, visar Aleksievitj hur kvinnornas berättelser skiljer sig från männens, i vilka detaljer som återges, vilka problem som lyfts fram, vilka ögonblick som blir mest avgörande. 

Boken blir aldrig anekdotisk, trots författarens fokus på enskilda upplevelser och intryck. Istället lyckas den visa hur känslor är kollektiva fenomen. I läsningen av Kriget har inget kvinnligt ansikte väcktes hos mig de senaste årens tankar kring varför känslor är så bortträngda och bannlysta ur vissa sammanhang. Mer om detta framöver, allt har inte riktigt fallit på plats i mitt huvud än. Men såhär tänker jag:

*känslor associeras med kvinnor
*känslor förstås som i grunden reaktiva (det finns nästan alltid ett något som förutsätts utlösa känslorna: en psykologisk konstitution/ett trauma/en ensemble av neurobiologiska reaktioner/en samhällelig struktur osv. Känslor presenteras sällan som primära, aktiva, konstitutiva).
*känslor anses ej vara hemmahörande inom den vetenskapliga sfären . Detta tycker jag är helt okej/bra, men när man läser en text som Kriget har inget... undrar man om inte det Aleksijevitj gör är en slags "vetenskaplig"(= i bemärkelsen undersökande, blottläggande, klargörande) utredning av känslor som kollektiviserande och konstituerande fenomen. Såväl politiskt som i själva livet. Det är som att hennes till synes mycket enkelt uppbygga intervjubok om röda arméns kvinnliga soldater i själva verket utgör en mycket komplex filosofisk/politiskt teoretisk/historisk utläggning.

Och här vill jag citera ca 100 olika grejer ur texten, men jag har lånat ut den till min mamma, så det går inte just nu!

زیر دسته نارنجی

Did you mean Heart?

Nä.

Jersualem, Buenos Aires, Tehran, till och med Kabul kan läggas till listan av saknade, omsjungna, förlorade städer. Sönderbombade, nedbrända, belägrade, befästa och ockuperade, eller expanderande och välmående men helt enkelt otillgängliga. Så långt förflyttade i tid och rum att det inte längre går att nå dem. Kabul kallas Kabul jaan i vissa sånger. Käraste Kabul,  jag är så långt ifrån dig att det varken går att hälsa eller skicka blommor.

Är Herat en sådan stad? Musiken från Herat handlar om tjejer, fåglar, broar. Den leriga floden Harirud och färgen orange, sådana saker. Jag letar på nätet och hittar John Bailey och Veronica Doubleday, två brittiska musiker som åkte till Afgh på 70-talet. Bailey forskade om afghansk musik medan Doubleday lärde sig sjunga av kvinnor i Herat. Mest folkmusik, sådant som sjungs till dayreh på bröllop eller i kök eller på platser jag inte känner till.

Vi lyssnar tillsammans, jag och m. Hon kan alla texterna, hon vet vart alla gatorna ligger. Malle sangtarashan och pole Malan.

Mamma har alltid velat att jag ska skriva något om Herat. Jag har gjort några halvhjärtade försök, staplat bilder ovanpå varandra. Jag kan inte så mycket om stadens historia: den har varit vidsträckta imperiers huvudstad. Djingis Khan har byggt pyramider av människohuvuden där. På poeten Jamis släta marmorgrav växer ett väldigt pistageträd. Fem minareter kantar huvudgatan. De är genomsatta av kulhål. Herat har alltid varit en liberal stad. Man sover på taken om somrarna. Önskefåglar bygger bo i antennerna. Kvinnorörelsen organiserade nätverk av underjordiska skolor under talibanerna. Det växer granatäppelbuskar över allt.

Det blåser i Herat, 120 dagar om året blåser det. Det sägs att folk blivit vansinniga av att höra vinden. Det sägs att mamma önskade sig ett par gröna skor från Tehran, att hon blev yr av glädje när staden fick sin första fontän. Det sägs att min kusin blev skjuten under ockupationen och hans mamma var otröstlig, förkrossad,  att hon förhävde sig mot Gud. Hur kan jag äta bröd och dricka mjölk medan min son kallnar i sin grav? frågade hon. Strax därpå blev min andra kusin skjuten. Sedan grät hon inte mer. Sägs det.

Men jag vet att det finns grusvägar i Herat. Man kan köra längst med dem, mycket långsamt om
natten. Ljudspår från bortglömda Bollywoodfilmer kan strömma ur bilradion. Luften kan vara så varm och mättad med doften av blommor. Tiden kan sakta in allt mer, ögonblicken sträckas ut allt längre. Tills de smärtar i kroppen. Tills man förstår att man är någonting oerhört på spåren. Någonting mycket omfattande. Så omfattande att mammas skolflickeförälskelser och förbogade hemligheter och första minnesbilder ryms inom det. Att kokostou och önskefågeln ryms inom det. Att kulhålen, de kalla kropparna i underjorden, de avklippta hårtestarna ryms inom det. Att lukten av alla blommor, vartenda prasslande pistageträdblad på Jamis grav, varenda vindpust ryms inom det.

Tidigt i augusti

* En liten kritik mot Tichys bok: ibland gör den inte mer än att skrapa på fenomenens yta. Andra gånger är den väldigt bra.

* Ett nytt önskeprojekt: läsa tidiga kvinnliga psykoanalyser (Salomé, Spielrein) och försöka förstå hur det kommer sig att psykoanalysen som teoretiskt och praktiskt fält så tidigt var öppet för kvinnor. Typ en epistemologisk fråga. Vill gärna läsa om dem också. Sem Sandberg har skrivit en roman om Salomé som heter Allt förgängligt är bara en bild. Spielrein verkar det vara svårt att hitta något om annat än på tyska, varför finns det inte översatt?

* Margarete von Trotta har gjort en film om Rosa Luxemburg. Hon har även regisserat Hannah Arendt-filmen som kom förra året, som var lite konstig men samtidigt den första och enda film jag sett som i stort sett enbart handlar om en kvinnas tänkande. Skulle vilja stänga in mig och titta igenom allt hon har gjort.

Jag jobbar om dagarna, de är så många att jag börjat glömma patienternas namn och ansikten. Det är inte bra. Läser Alison Bechdel på vägen hem. Fun Home var fantastiskt bra. Rattle his bones. Over the stones. Only a pauper. Nobody owns.

Nätterna har blivit mörkare nu. Ljuset är inte längre lätt och dunigt.

Kairos

Andrzej Tichy har skrivit en roman som heter Kairos. De talar om den på Sveriges radio en fredag morgon.  Joan of Dark, minnet av Karin Boye hos Peter Weiss, Ulrike Meinhof, ögonblicket, alla framträder de där, enligt recensenten. Jag köper boken på Söderbokhandeln samma eftermiddag, och läser den långsamt under helgen. Juli månad tar snart slut, kvällarna är fortfarande mycket vackra. AT skriver som jag själv kanske försöker göra, märklig känsla! I alla fall drar han upp linjer mellan vissa av de skeenden och fenomen jag ägnat mig åt sedan jag var 21 år gammal, hade influensan och läste Motståndets estetik i sängen på K-gatan. Till och med mitt favoritstycke ur Det stundande upproret finns med: Sedan barndomen har vi varit involverade i flödet av mjölk, lukter, historier, ljud, känslor, barnvisor..."

På söndagen lägger vi oss och läser i parken, där är helt tyst frånsett ljudet av tågen och trädens fssssh. Träden har låtit så där även på andra platser, på platser som brer ut sig in i döden. Där har fåglar landat på taggtrådsstängsel och träbrädor glipat mot det ofattbara.

Jag fotar utsikten från min balkong varje kväll, juli lägger sitt sista dis över staden. Jag har tusen bilder på hustaken, broarna, solljuset. Där är båda mina arbetsplatser och trädkronorna i Tanto och livet ser så vidsträckt ut.

Sapfo II

Heltidsarbete grumlar blicken och tanken. Jag orkar bara tänka i fragment när jag kommer hem. Jag sätter mig på balkongen och tänker på Sapfo igen, på replikväxlingen i fragment 94:

Plötsligt bröts hennes röst när hon tog farväl
och med tårar i blicken sa:
"Det som sker oss är fruktansvärt:
Sapfo, tro mig, jag stannade hellre här":

Sabato har tydligen sagt: jag bränner om kvällen det jag skriver om morgonen.

Något med dessa varma julikvällar får hyllmeter av dålig poesi att välla upp inom mig. Jag lutar mig mot balkongräcket och läser Sapfo Sachs och Foroukhzad medan spindlarna hissar sig ned i sina trådar. Som alltid så här års. Jag skriver och skriver men orden låter sig aldrig riktigt mättas med lättheten i luften eller ljudet av tågen (i en av mina särskilt dåliga dikter liknade jag det vid ljudet av blod som rusar ned i en underarm när man lättar på manschetten vid blodtryckstagning. Inget versmått i världshistorien kunde rädda den bilden).

 Ända sedan jag läste Den Transsibiriska järnvägen av Blaise Cendrars har jag tyckt om att kokettera med att vara en väldigt dålig poet. Men till skillnad från Cendrars stämmer det i mitt fall, jag saknar den tid det tar att lära sig skriva riktigt bra, och har också svårt att ta mig på det stora allvar jag tror krävs. Men jag älskar att läsa Sapfo på balkongen, medan kvällshimlen mörknar.

J talar ofta om universums kunskapshorisont. Han säger, att vi bara kan mäta och förstå förhållandena inom en specifik del av universum, och det som bestämmer gränserna för detta är ljusets hastighet. Det finns delar av universum varifrån vilka ljus aldrig kommer att hinna färdas hit.

 I fredags irrade jag omkring i olika bokhandlar efter jobbet, så trött att jag inte kunde fokusera blicken. På Söderbokhandeln hittade jag ett rött häfte från Ellerströms förlag, som hette Eros skakar mig och inehöll dikter av Sapfo och Alkaios (som jag inte känner till).

Sapfos fragment är så underliga, också de når oss från ett avstånd som aldrig kan överbryggas. Det står till exempel:

När hon ropande ber oss skynda dit/drunknar allt vad hon sagt i brus/från det hav som har skilt oss från varandra: "Den som ville beskriva hur skön du var/när du klätt dig i fotsid dräkt/kunde ha liknat din hals vid en gudinnas".

eller bara:

"Någon, säger jag, kommer att minnas oss framdeles". 

Om hjältar och gravar

AEE har besökt Krakow, och sedan Leksand. Hannah Arendt skriver någonstans i sin Människans villkor om den moderna storstaden som en farlig plats, i det att gränsen mellan offentligt och privat raseras där. Människorna faller på något vis handlöst in i varandras liv, vilket genererar psykologiska och politiska effekter som Arendt menar kan ligga till grund för t.ex. fascismen. Jag är lite svag för HA, trots att hon ibland är en riktigt ärkeborgerlig tänkare. Andra gånger kan hon vara lysande, men i fråga om staden har hon definitivt fel, tänker jag i Krakow och sedan igen i Leksand.

När jag kommer hem till Stockholm igen är det redan juli, och staden är tom och varm. Den klär i sitt släpiga gröna. Jag läser Ernesto Sabatos Om hjältar och gravar, som nyligen släpptes i nyutgåva av Lind&co i deras nittonhundratalsserie. De har tidigare gett ut  Tunneln av samma författare, en kortare roman som även den utspelar sig i Buenos Aires.

Cortazar har skrivit väldigt fina noveller om tunnelbanenätet och banvallarna i Buenos. Om hjältar och gravar utspelar sig istället i parkerna, vid hamnen och i ett specifikt förfallet hus. Liksom Tunneln har Om hjältar och gravar en handling som vid första anblick kan framstå som småtrist gymnasial: ung man förälskar sig i vacker, svårtillgänglig kvinna, blir besatt och ärrad för livet. Tunneln drogs ned något av den snarkiga ramberättelsen, även om den stundvis nådde långt utöver den. Men Om hjältar och gravar är något helt annat: en skildring av immigrantnationen Argentinas historia, politiska konfliktlinjer och klasskiktningar.  Samtidigt ett upprivande och märkligt familjeporträtt med psykonalaytiska undertoner, men inte alls på det där mekaniska och trista viset man ofta tycker så illa om. Här skildras även anarkistmiljön i Buenos Aires på 30- och 40-talen, strejker och kyrkobränningar i upptakten till kuppen. Det finns också ett mittenparti infällt, den berömda "Rapport om blinda", som nog tillhör det märkligaste och mest skrämmande jag läst.

Mina skosulor klapprar tillsammans med andra lönearbetares i solen, klockan fem på eftermiddagen (mytiska klockslag). Himlen är djupblå om kvällarna nu, jag läser ännu mer Levi. Den periodiska tabellen är fantastisk:

It was enervating, nauseating, to listen to lectures on the problem of being and knowing, when everything around us was a mystery pressing to be revealed: the old wood of the benches, the sun's sphere beyond the windowpanes and the roofs, the vain flight of the pappus down in the June air.

Jag går längst min barndoms gamla gata, förbi Faridehs skrädderi och de skejtande snubbarna utanför frikyrkan på hörnet. Berättar för m om grundämnesnovellerna och vi diskuterar orden pragmatisk och paradox. En handstilspsykolog (!) har försökt ragga upp henne på tunnelbanan, han var stilig och räckte över ett himmelsblått visitkort i två delar, med blomstrande trädgrenar avbildade i bakgrunden. Med prydlig trycksvärta står hans namn på farsi och engelska. "Hand writing psychologist / calligraphy specialist". Kanske hade han kunnat uttyda de små handskriva Hafezverserna till spådomar som undulaterna i Teheran valde med näbben ur en brun trälåda, efter det att en blank toman placerats framför deras klor.

Jag visste ingenting, där jag levde kvar i den orubbliga tron att de grymma underverkens tid inte var förbi.

Alla eldar elden kommer hem: världens ljud dämpas, insvepta i lager av kyla och snö. Jag drömmer om Tamil Nadu. Det omedvetna har en helt annan tidslighet, samma som Solaris, som jag läser sent om kvällarna. Efter två veckor ser jag en död kvinna på mitt jobb, hennes ögon har blivit matta och disiga. Jag kommer på mig själv med att vilja minnas hennes namn, skriva ned det. Minnas hur S uttalar det, försiktigt, som vore det namnet på en ovanlig mineral.
Jag tar tåget till Malmö, min forna platta hemstad. Min kropp hittar där, fastän jag knappt minns namnet på gatorna. Himlen skickar ut sitt kalla ljus, parkerna ligger öde. Men det bildas också is-skikt på kanalens svarta vatten och när kvällen kommer känner jag igen dess matta glans i gatlyktornas sken.

P skrev till mig och frågade vad jag lärt mig av att vara i Indien i tolv veckor. Jag svarade undvikande, något om sjukvård och samhälleliga motsättningar, men kanske är det mest om honom jag "lärt mig". P:s namn betyder Indien på hindi. Han föräldrar migrerade till Kenya, jag vet inte när, exakt varifrån, eller varför. Inom det brittiska imperiet skedde oöverskådliga omflyttningar av människor, t.ex av fattiga indiska bönder och arbetare som flyttades till Malaysia, Burma, Tanzania, Sydafrika, Uganda, Kenya för att bygga järnväg, slå ned uppror, arbeta inom administrativ sektor. P:s föräldrar steg kanske ombord på en båt i Mumbai (som hette Bombay då. Bombay se aaya mera dost).  Eller så tog de sig till en av östkustens hamnar.

P är född år 1948, samma år som Indien blev självständigt.

En man kom fram till mig och J när vi promenerade längs havet i Mumbai på nyårsafton. Han undrade om jag kom från Gujarat. Han var den tionde i en rad av varandra oberoende män som ställde samma fråga. Några dagar tidigare hade Sayed tyckt sig kunna utläsa Gujarats karta i mina ansiktsdrag. Han var själv guju och muslim, kanske hade han drivits på flykt under kravallerna år 2002, då Gujarats muslimska befolkning slaktades av sina hinduiska grannar, påhejade av fascistiska koalitionspartiet BJP, som bl.a. organiserar stora delar av polisstyrkan i Maharashtra (ACAB ter sig allt mer som en objektiv historisk sanning och allt mindre som ett slagord för varje dag jag tillbringar i det här landet).

Alla jag träffat under min tid här har tilltalat mig som hemmahörande i det historiska projekt som kommit att kallas (kalla sig?) Indien.  Men jag känner inget hemmahörande, bara en visshet om att viktiga detaljer gått förlorade för alltid, i en historia som aldrig kommer låta sig återskapas. Detta blandat med en slags sorg över P,  att jag så lite vet om hans förhistoria och tidiga liv. Att det är så svårt (gränsande till omöjligt) att fråga. Det finns bara fragment kvar - ett fotoalbum klätt i snäckskal, den broderade inskriptionen på en vit skjortas bröstficka, Bombay say ayya mera dost.

Överallt i Indien återfinner jag mina barndomsklenoder:

• Uppradade ihåliga stenar, vars ryggpartier är alldagligt gråskrovliga medan buken blottar kristalliserade innanmäten: lila eller vita och gnistrande hårda.

• Blomsterinfattade marmoraskar med sirligt dekorerade lock som går att lyfta av och väga i handflatan.

•  Taj Mahal-replika lampor som man kan tända med en lysknapp (så att det lyser rött och grönt ur invändigt papier machéinklädda valv).

Allt det som m och p tog med sig hem och ställde i vitrinskåp och som jag och T plockade fram i hemlighet för att leka med: att slicka på  kalla marmorlock eller trycka stenar hårt mot handflatorna tills huden avbildar de kristallina strukturerna. Jag plockade isär Taj Mahal-lampan minaret för minaret, så uppslukad av mitt arbete att jag inte hörde när mamma klev över tröskeln och avfyrade sin strängaste blick. Rynkan slog ned som en blixt mellan hennes ögonbryn medan minareterna rullade fram och tillbaka på golvet, som timmerstockar i miniatyr.

Vellore

If sleep is the apogee of physical relaxation, boredom is the apogee of mental relaxation. Boredom is the dream bird that hatches the egg of experience. A rustling in the leaves drives him away. His nesting places – the activities that are intimatley associated with boredom – are already extinct in the cities and and are declining in the country as well.