P skrev till mig och frågade vad jag lärt mig av att vara i Indien i tolv veckor. Jag svarade undvikande, något om sjukvård och samhälleliga motsättningar, men kanske är det mest om honom jag "lärt mig". P:s namn betyder Indien på hindi. Han föräldrar migrerade till Kenya, jag vet inte när, exakt varifrån, eller varför. Inom det brittiska imperiet skedde oöverskådliga omflyttningar av människor, t.ex av fattiga indiska bönder och arbetare som flyttades till Malaysia, Burma, Tanzania, Sydafrika, Uganda, Kenya för att bygga järnväg, slå ned uppror, arbeta inom administrativ sektor. P:s föräldrar steg kanske ombord på en båt i Mumbai (som hette Bombay då. Bombay se aaya mera dost).  Eller så tog de sig till en av östkustens hamnar.

P är född år 1948, samma år som Indien blev självständigt.

En man kom fram till mig och J när vi promenerade längs havet i Mumbai på nyårsafton. Han undrade om jag kom från Gujarat. Han var den tionde i en rad av varandra oberoende män som ställde samma fråga. Några dagar tidigare hade Sayed tyckt sig kunna utläsa Gujarats karta i mina ansiktsdrag. Han var själv guju och muslim, kanske hade han drivits på flykt under kravallerna år 2002, då Gujarats muslimska befolkning slaktades av sina hinduiska grannar, påhejade av fascistiska koalitionspartiet BJP, som bl.a. organiserar stora delar av polisstyrkan i Maharashtra (ACAB ter sig allt mer som en objektiv historisk sanning och allt mindre som ett slagord för varje dag jag tillbringar i det här landet).

Alla jag träffat under min tid här har tilltalat mig som hemmahörande i det historiska projekt som kommit att kallas (kalla sig?) Indien.  Men jag känner inget hemmahörande, bara en visshet om att viktiga detaljer gått förlorade för alltid, i en historia som aldrig kommer låta sig återskapas. Detta blandat med en slags sorg över P,  att jag så lite vet om hans förhistoria och tidiga liv. Att det är så svårt (gränsande till omöjligt) att fråga. Det finns bara fragment kvar - ett fotoalbum klätt i snäckskal, den broderade inskriptionen på en vit skjortas bröstficka, Bombay say ayya mera dost.

Överallt i Indien återfinner jag mina barndomsklenoder:

• Uppradade ihåliga stenar, vars ryggpartier är alldagligt gråskrovliga medan buken blottar kristalliserade innanmäten: lila eller vita och gnistrande hårda.

• Blomsterinfattade marmoraskar med sirligt dekorerade lock som går att lyfta av och väga i handflatan.

•  Taj Mahal-replika lampor som man kan tända med en lysknapp (så att det lyser rött och grönt ur invändigt papier machéinklädda valv).

Allt det som m och p tog med sig hem och ställde i vitrinskåp och som jag och T plockade fram i hemlighet för att leka med: att slicka på  kalla marmorlock eller trycka stenar hårt mot handflatorna tills huden avbildar de kristallina strukturerna. Jag plockade isär Taj Mahal-lampan minaret för minaret, så uppslukad av mitt arbete att jag inte hörde när mamma klev över tröskeln och avfyrade sin strängaste blick. Rynkan slog ned som en blixt mellan hennes ögonbryn medan minareterna rullade fram och tillbaka på golvet, som timmerstockar i miniatyr.

Vellore

If sleep is the apogee of physical relaxation, boredom is the apogee of mental relaxation. Boredom is the dream bird that hatches the egg of experience. A rustling in the leaves drives him away. His nesting places – the activities that are intimatley associated with boredom – are already extinct in the cities and and are declining in the country as well.