Kairos

Andrzej Tichy har skrivit en roman som heter Kairos. De talar om den på Sveriges radio en fredag morgon.  Joan of Dark, minnet av Karin Boye hos Peter Weiss, Ulrike Meinhof, ögonblicket, alla framträder de där, enligt recensenten. Jag köper boken på Söderbokhandeln samma eftermiddag, och läser den långsamt under helgen. Juli månad tar snart slut, kvällarna är fortfarande mycket vackra. AT skriver som jag själv kanske försöker göra, märklig känsla! I alla fall drar han upp linjer mellan vissa av de skeenden och fenomen jag ägnat mig åt sedan jag var 21 år gammal, hade influensan och läste Motståndets estetik i sängen på K-gatan. Till och med mitt favoritstycke ur Det stundande upproret finns med: Sedan barndomen har vi varit involverade i flödet av mjölk, lukter, historier, ljud, känslor, barnvisor..."

På söndagen lägger vi oss och läser i parken, där är helt tyst frånsett ljudet av tågen och trädens fssssh. Träden har låtit så där även på andra platser, på platser som brer ut sig in i döden. Där har fåglar landat på taggtrådsstängsel och träbrädor glipat mot det ofattbara.

Jag fotar utsikten från min balkong varje kväll, juli lägger sitt sista dis över staden. Jag har tusen bilder på hustaken, broarna, solljuset. Där är båda mina arbetsplatser och trädkronorna i Tanto och livet ser så vidsträckt ut.

Sapfo II

Heltidsarbete grumlar blicken och tanken. Jag orkar bara tänka i fragment när jag kommer hem. Jag sätter mig på balkongen och tänker på Sapfo igen, på replikväxlingen i fragment 94:

Plötsligt bröts hennes röst när hon tog farväl
och med tårar i blicken sa:
"Det som sker oss är fruktansvärt:
Sapfo, tro mig, jag stannade hellre här":

Sabato har tydligen sagt: jag bränner om kvällen det jag skriver om morgonen.

Något med dessa varma julikvällar får hyllmeter av dålig poesi att välla upp inom mig. Jag lutar mig mot balkongräcket och läser Sapfo Sachs och Foroukhzad medan spindlarna hissar sig ned i sina trådar. Som alltid så här års. Jag skriver och skriver men orden låter sig aldrig riktigt mättas med lättheten i luften eller ljudet av tågen (i en av mina särskilt dåliga dikter liknade jag det vid ljudet av blod som rusar ned i en underarm när man lättar på manschetten vid blodtryckstagning. Inget versmått i världshistorien kunde rädda den bilden).

 Ända sedan jag läste Den Transsibiriska järnvägen av Blaise Cendrars har jag tyckt om att kokettera med att vara en väldigt dålig poet. Men till skillnad från Cendrars stämmer det i mitt fall, jag saknar den tid det tar att lära sig skriva riktigt bra, och har också svårt att ta mig på det stora allvar jag tror krävs. Men jag älskar att läsa Sapfo på balkongen, medan kvällshimlen mörknar.

J talar ofta om universums kunskapshorisont. Han säger, att vi bara kan mäta och förstå förhållandena inom en specifik del av universum, och det som bestämmer gränserna för detta är ljusets hastighet. Det finns delar av universum varifrån vilka ljus aldrig kommer att hinna färdas hit.

 I fredags irrade jag omkring i olika bokhandlar efter jobbet, så trött att jag inte kunde fokusera blicken. På Söderbokhandeln hittade jag ett rött häfte från Ellerströms förlag, som hette Eros skakar mig och inehöll dikter av Sapfo och Alkaios (som jag inte känner till).

Sapfos fragment är så underliga, också de når oss från ett avstånd som aldrig kan överbryggas. Det står till exempel:

När hon ropande ber oss skynda dit/drunknar allt vad hon sagt i brus/från det hav som har skilt oss från varandra: "Den som ville beskriva hur skön du var/när du klätt dig i fotsid dräkt/kunde ha liknat din hals vid en gudinnas".

eller bara:

"Någon, säger jag, kommer att minnas oss framdeles". 

Om hjältar och gravar

AEE har besökt Krakow, och sedan Leksand. Hannah Arendt skriver någonstans i sin Människans villkor om den moderna storstaden som en farlig plats, i det att gränsen mellan offentligt och privat raseras där. Människorna faller på något vis handlöst in i varandras liv, vilket genererar psykologiska och politiska effekter som Arendt menar kan ligga till grund för t.ex. fascismen. Jag är lite svag för HA, trots att hon ibland är en riktigt ärkeborgerlig tänkare. Andra gånger kan hon vara lysande, men i fråga om staden har hon definitivt fel, tänker jag i Krakow och sedan igen i Leksand.

När jag kommer hem till Stockholm igen är det redan juli, och staden är tom och varm. Den klär i sitt släpiga gröna. Jag läser Ernesto Sabatos Om hjältar och gravar, som nyligen släpptes i nyutgåva av Lind&co i deras nittonhundratalsserie. De har tidigare gett ut  Tunneln av samma författare, en kortare roman som även den utspelar sig i Buenos Aires.

Cortazar har skrivit väldigt fina noveller om tunnelbanenätet och banvallarna i Buenos. Om hjältar och gravar utspelar sig istället i parkerna, vid hamnen och i ett specifikt förfallet hus. Liksom Tunneln har Om hjältar och gravar en handling som vid första anblick kan framstå som småtrist gymnasial: ung man förälskar sig i vacker, svårtillgänglig kvinna, blir besatt och ärrad för livet. Tunneln drogs ned något av den snarkiga ramberättelsen, även om den stundvis nådde långt utöver den. Men Om hjältar och gravar är något helt annat: en skildring av immigrantnationen Argentinas historia, politiska konfliktlinjer och klasskiktningar.  Samtidigt ett upprivande och märkligt familjeporträtt med psykonalaytiska undertoner, men inte alls på det där mekaniska och trista viset man ofta tycker så illa om. Här skildras även anarkistmiljön i Buenos Aires på 30- och 40-talen, strejker och kyrkobränningar i upptakten till kuppen. Det finns också ett mittenparti infällt, den berömda "Rapport om blinda", som nog tillhör det märkligaste och mest skrämmande jag läst.