Som blommor vänder sina kalkar mot solen så strävar också allt som varit, i kraft av ett slags gåtfull helliotropism, att vända sig mot den sol som är under uppgång på historiens himmel. Denna den mest svårupptäckta av alla förändringar måste den historiske materialisten kunna inregistrera.

----> AEE står under de onda drömmarnas och de diskreta tecknens inflytande november igenom. Det går varken att värja sig eller komma vidare. Som tröst läser jag denna oerhört vackra och viktiga bok om Walter Benjamins historiefilosofiska teser, som alla borde läsa.

Rosa L om rättigheter

However, the duty of the class party of the proletariat to protest and resist national oppression arises not from any special “right of nations,” just as, for example, its striving for the social and political equality of sexes does not at all result from any special “rights of women” which the movement of bourgeois emancipationists refers to. This duty arises solely from the general opposition to the class regime and to every form of social inequality and social domination, in a word, from the basic position of socialism.


On this basis, scientific socialism has revised the entire store of democratic clichés and ideological metaphysics inherited from the bourgeoisie. Present-day Social Democracy long since stopped regarding such phrases as “democracy,” “national freedom,” “equality,” and other such beautiful things as eternal truths and laws transcending particular nations and times. On the contrary, Marxism regards and treats them only as expressions of certain definite historical conditions, as categories which, in terms of their material content and therefore their political value, are subject to constant change, which is the only “eternal” truth.

Detta sparas tills någon översätter Rosa Luxemburgs oerhört intressanta text The Right of Nations to Self-Determination. 

Sörj och organisera dig

För vissa uppstod tiden ur hamburgerkedjan Clocks neonskylt, i vars runda O slaget åtta för alltid frusit fast. När armbandsurets funktion var diffus och oklar förblev hamburgerkedjan Clock konkret: mjukglass i strut kostade fem kronor där.

I det feta O:ets evigt utsträckta timme väntande en storasyster utanför fritids med en mössa på huvudet och en i handen. Mössor att dra långt ned över pannan, trots att det var vår och svettigt i håret. Klockan var åtta när mössorna dolde två svarta små skallar från Lasermannens kikarsikte. Svartskalle var någonting konkret, som mjukglass eller vantar. Lasermannen däremot hotfull men diffus, som en klocka utan visare på läxstencilen där man själv skulle fylla i tiden.

Att den parlamentariska vänstern blivit helt oförmögen att mobilisera och växa framgår tydligt av höstens valresultat. Tillsammans med Sverigedemokraternas framgångar markerar detta en ny politisk tid. Rasismen, eller i all fall toleransen för rasism, har vuxit på bred front samtidigt som Socialdemokratin, det projekt som i så stor utsträckning strukturerat och bestämt såväl den svenska högerns som vänsterns arbete i nästan 100 år, fullbordat sin utveckling från arbetarrörelsens massparti till ett borgerligt parti utan rörelse. ”Sörj inte, organisera er” säger vissa. Men sorgen går inte att välja bort, den måste få ta plats och veckla ut sina minnesbilder och katastroftankar. Inom loppet av en vecka överväger vissa föräldrar att gå i exil en andra gång och på någons jobb sägs det i fikarummet att vänstersympatisörer borde steriliseras. I tunnelbanan spottar en person två svarta män i ansiktet och i tidningen står det att en kvinna skrikit ”du står i vägen jävla svartskalle” till en småbarnsmamma i Vasastan. De lager av liv som skiljer nutiden från Clocktiden luckras upp och barndomskänslor, välbekanta för vissa, helt okända för andra, strömmar fram. ”Jag tror uppriktigt att en subjektiv erfarenhet kan förstås av andra” skriver avkoloniseringens största teoretiker, Franz Fanon. Känslor kan anta kollektiva dimensioner utan att var och en som delar dem genomlevt samma situationer. Den molande oro, ilska eller uppgivenhet vi känner kan inte motas bort med en hurtigt uppsträckt näve i luften. Den behöver inte heller bli klibbig och passiviserande. Våra känslor, däribland vår sorg, kan fungera som fond för våra analyser. Vi måste gå framåt genom dem.

Wilhelm Reich

Den enda politiska tänkare som skänkt mig någon tröst sedan valet är, märkligt nog, Wilhelm Reich. En av världens konstigaste teoretiker alla tider? Beställde fram antologin Psykoanalys och Marxism från KB idag. När jag kom för att hämta ut den plockade bibliotekarien istället fram "100 dagar med Jesus". För roligt för att inte föras till arkiven.

Såhär står det om WR i förordet till boken:

Reich var övertygad om att den proletära klasskampen på en politisk och ekonomisk nivå måste kompletteras med en kamp mot den auktoritära karaktärsstrukturen och en kamp mot de institutioner som befrämjade utvecklandet av en sådan karaktärsstruktur, det vill säga bland annat familjen, skolan och kyrkan. Denna övertygelse ledde honom till att i början av 30-talet grunda Det nationella förbundet för proletär sexualpolitik (Sex-Pol) under tyska kommunistiska partiets beskydd. Sex-Pol-rörelsen ökade sin medlemskader från 20 000 till 40 000 på ett enda år [--- ] 1936 summerade Reich Sex-Pol-rörelsens målsättning såhär:

a. att i den revolutionära politiska kampen införa också den sexualpolitiska kampen
b. att ingjuta en ny attityd hos de revolutionära ledarna gentemot massorna (att rätta sig efter massornas behov och inte utöva toppstyrning)
c. att erkänna att den kulturella processen är en socialt bestämd process som bland annat har sin grund i kanaliseringen av den sexuella energin
d. att bereda mark för teoretiskt och praktiskt arbete som syftar till att finna ett för det socialistiska samhället lämpat utbildningsystem

Reich uteslöts från såväl psykoanalytiska sällskapet (1934) som kommunistpartiet (1933). Han tvingades fly Tyskland, hamnade i USA, övergav sina försök att jämka samman och utveckla marxismen och psykoanalysen, trodde sig ha hittat en kosmisk livskraft vid namn Orgon, byggde Orgonlådor och sålde dessa i terapeutiskt syfte, dömdes till fängelse för kvacksalveri och dog som fånge 1957.

De frågor WR ställde i sitt tidiga tänkande tror jag är de rätta. Vi måste nog återvända dit nu! Mot orgonlådorna allihopa.

För den som vill: Staden Albatross har översatt ett utdrag ur Reichs text "Vad är klassmedvetande" (1934) här

AEE läser Osip Mandelstams prosafragment medan fönsterrutorna skakar i stormen. De finns samlade i en sladdrig grå antologi , The noise of time heter den, utgiven på något amerikanskt universitetsförlag.  Jag köpte den på Politea i Aten, och läste på N och V:s balkong i Vironas medan solen gick ned över bergen, över lekparken och det med antifaklotter överklottrade naziklottret. Den består till hälften av fragmentariska barndomsskildringar från samma märkliga, dödsdömda tid som beskrivits av Nabokov, Kollontaj och Tsvetajeva, den mellan revolutionerna 1905 och -17 i St Petersburg och Moskva. Mandelstam deporterades och dog i läger på 30-talet efter att i en poesiuppläsning för fem vänner ha liknat Stalins fingrar vid tjocka maskar, och hans mustascher vid kackerlackor:

We live unconscious of the country beneath us,
Our talk cannot be heard ten paces away,
And whenever there is enough for half-a-conversation,
The Kremlin highlander is mentioned.
His thick fingers are fat like worms
His words hit hard like heavy weights,
His cockroach's huge moustasches laugh,
and the tops of his boots shine brightly.

Men jag ville egentligen citera något annat, det OM skriver om tiden:

We're all, without suspecting it, carriers of an immense embryological experiment: for the very process of remembering, crowned with the victory of memory's effort, is amazingly similar to the phenomenon of growth. In both of them there is a sporut, an embryo, some facial feature, half a character, half a sound, the ending of a name, something labial or palatal, some sweet pea on the tongue - wich doesn't develop out of itself but only answers an invitation, only stretches out, justifying one's expectation.

Eller detta:

Memory loves to go hunting in the dark, and it was in the densest possible murk that you were born, O moment, when, - one, two, three - the Nevsky blinked shut its long electric lashes to bury itself in the blackness of outer night and from the far end of the boulevard there appeared out of the dense shaggy dark the chimera with its little lynx policeman eyes and flattened student's cap.

Jag tänker ofta på Aten, på våra kamrater där, på hur de rökte på balkongen och skrattade åt oss som inte rökte, på doften av träden i Vironas och på liturgin som munkarna i klostret mittemot Noras lägenhet sjöng hela natten, medan bergen avtecknade sig mot himlen och Vangelis berättade att fascisterna förlorat kampen på gatan, förutom i hans barndomskvarter Pireus. Han brukade promenera dit varje söndag till sin mamma, och skriva av klottret på väggarna.

Läser Ingeborg Bachman igen, nyutgivna Vandra, tanke

Om kvällen frågar jag min mor
i smyg, när klockorna har ringt,
hur jag ska tolka dagarna
och förbereda natten.

Djupt i grunden vill jag ständigt
säga allt och inget dölja,
välja ut ackord ur det
som omger mig av klanger.

Tysta lyssnar vi tillsammans:
mor är den som drömmer mig
och likt gamla visor rör hon
vid mitt väsens dur och moll.

Hafez

Spontankirrade lyriksamlingen Faces of Love idag. Tre poeter från Shiraz: Hafez, Jahan malek Khatun och Obayd-e Zakani. Har aldrig hört talas om de senare två, men Hafez är ju en av de mest uppburna persiskspråkiga poeterna.

Ärligt, jag har aldrig haft något intimt förhållande till hans dikter. Har några samlingar hemma sedan tidigare, med omslag som ser ut som portarna till ett all inclusive hotell i Hurghada. Först nu, mycket sent omsider, förstår jag att Hafez ju är helt storartat bra, och rolig! De neurotiska små monologer berättarjaget för i dikternas avslutande strofer är till exempel fantastiska.

I heard the lilies say, "The world is old,
to take things lightly here is sweet"

Hafez, the happy heart ignores the world;
don't think dominion here is sweet

eller

In all I've done, I've pleased myself
It's ruined my good name -
The secret's out, and everywhere
Men talk about my shame.

Don't hide from him you seek, Hafez
You cannot hope to find
The One you're looking for until
You leave the world behind.


Vet inte om det ingår i den berättartradition Hafez verkade inom att tilltala sig själv på det sättet, men  jag gillar det så mycket. Framförallt i de ständiga glidningarna mellan romantisk och mystisk kärlek.

Det förgängliga är bara en bild heter Steve Sem Sandbergs dokumentära roman om relationen mellan Lou Salomé och Rilke. De skildras mot bakgrund av den tyska revolutionen 1919, som de bevittnar i München, och här passerar även revolutionens socialistiska och kommunistiska ledare revy, med fokus på Ernst Toller. 

Såhär: för den som vill veta lite mer om Lou Salomé och hennes arbete finns här infogade dagboksanteckningar, brevväxling med Freud och annat kul. Dock saknas utrymmet att fördjupa frågorna om narcissism, förlust och skapande som Salomé verkar ha arbetat med teoretiskt. För den som vill veta lite mer om tyska revolutionen blir det mest rörigt: ett famlande bland olika egennamn och platser. Oklart vad Salomé och Rilke bidrar till i förståelsen av revolutionen, och vice versa.
Irriteras också av de många icke-översatta citaten från tyskan, ett språk som det ej tillhör allmänbildningen att kunna i dessa dagar! Med allt detta sagt finns det vackra partier att foga in i arkivet:

"Kanske, slog det henne senare, var detta Tausks stora misstag: att han trodde att man kan uppsöka människor som man uppsöker platser: för den frid de skänker eller de perspektiv som öppnar sig från deras horisont. Det var från krav som dessa hon en gång brutit upp".

AAE går vidare med:

läsning om tyska revolutionen: The German revolution 1917-1923

läsning av Salomé: Erotik och narcissism

Den lilla trollkatten dog idag och kommer aldrig mer att sitta intill Leninbysten i hallen.

När husdjur dör återerövrar de sin autonomi på något vis. Det slår en att de haft sin egna tidslighet hela tiden. Hoppas trollkatten var lugn, inte rädd. Hon brukade ligga på mattorna i solljuset. Hon var så allvarlig.

Varifrån kommer vår likgiltighet för en av arbetarklassens väsentligaste uppgifter? Hur skall man förklara sexualproblemets förhållande till dessa mindre viktiga frågor, som inte är värda, att så mycken kollektiv kraft och uppmärksamhet förbrukas på dem? Som om inte förhållandena mellan könen och utarbetandet av en moralkodex för att reglera dessa skulle ha i den mänskliga historien bevisat sig vara ett bestående moment i den sociala kampen och som om förhållandena mellan könen i bestämda sociala grupper inte väsentligen skulle ha varit medbestämmande för utgången av striden mellan de varandra bekämpande samhällsklasserna.


...undrar Aleksandra Kollontaj år 1911

Återkommande mardröm: jag är i Istanbul och misslyckas med att besöka Blå moskén. I drömmen ligger den precis vid Bosporen, med trappor som leder ned i havet. Jag hittar i staden och vet hur gatorna hänger samman, men hinner aldrig dit trots att jag går och går i timmar. Handlingen är i sig inte märkvärdig, men mitt psykogeografiska Istanbul är så ofattbart vackert i drömmen. 

Syrenerna blommar vid Karl Marx allé och tjejer med blått hår rastar hundar med blå scarf. 

Jag tycker så mycket om Berlin. Finns det någon annan stad som i så hög utsträckning tematiserar sin egen historia? Vi promenerade förbi terrorns topografier idag, samt en utställning om bokbränningarna. Jag läste på skyltarna där: döden är en mästare från Tyskland. Namn att minnas: Anna Leitner, Armin Wegner. Otaliga namn. 

Och så finns här Rhodendendronheit och talgoxarna i Tiergarten. Namnen på gatorna i öst, som värmer en världsåskådningsmarxists gamla hjärta. Det milda diset vid floden, nära Oberbaumbrücke. Auf dem flusse.

Onken

Sista dagarna på jobbet. Försöker memorera ansikten, namn och röster. Vissa patienter önskar mig lycka till i framtiden. Det är speciellt när någon vars egen framtid skiftat från outgrundligt öppen till utmätt säger sådant. Sista gången jag träffade M var han smal som en fågelunge. Hans fru grät i korridoren och höll om mig. "Du har gjort vad du har kunnat" sa hon. M kom alltid till mottagningen i basker och trenchcoat, rak i ryggen som en partisan. Han var snickare, hans son hade dött i kriget. 

M och alla de andra, som dött eller fått reda på av mig att de ska dö. Inom 3, 6 eller 12 månader (statistiskt sett). En del av mig skulle vilja lista deras namn i ett väldigt register, så att ingen glömmer deras avmagrade händer, hesa röster, stapplande steg i korridorerna.

April

Kapitel nio i Watchmen, "The darkness of mere being" (efter ett Jungcitat) var fantastiskt. Psykets inre landskap mot Mars yttre, tidsparadoxerna som lyckas belysa Lauries barndom och universums historia samtidigt. Så oerhört vackert tecknat. Och de där snögloberna, undrar om Benjamin har skrivit någonting om dem? Måste vara ett av de starkast laddade tecknen för (den förlorade) barndomen? Små inglasade landskap med en egen tidslighet och egna naturlagar, som ryms i en handlflata och går sönder när de tappas. De tappas alltid.

Det är vår igen: starka män bär små hundar i famnen, fåglarna kvittrar sig yra.

De senaste månaderna har varit förtvivlade. Kärrtorp och Malmö, tystnaden vid La Mano den 9 mars. Jag visste inte att en folkmassa kunde vara så tyst. När Walter Benjamin flydde över bergen, från Frankrike till Spanien, var han klädd i kostym och släpade med sig en orimlig koffert full av anteckningar. Det var de som senare skulle komma att ges ut som Passagearbetet, och i det tredje bandet finns en skildring av flykten, berättad av en gammal kvinna som var ett barn då. Hennes minnen av Walter Benjamins underliga kropp och tunga koffert, de har jag tänkt på. Jag har tänkt på många saker. Jag har tänkt på det kusliga i en folkmassas tystnad. På det dova ljudet av slag mot ett huvud. En växtlighet innesluten i glas. När jag var i Paris promenerade jag i timmar, till biblioteket där Benjamin skrev och de perronger från vilka tågen avgick. Deporteringsperrongerna. I biblioteket fanns en inglasad trädgård. En förkrossande grönska. Vid perrongen satt ett plakat.

Såhär skriver Lispector:

Eftersom jag är tvungen att rädda morgondagen, eftersom jag måste ha en form för jag känner att jag inte orkar vara oorganiserad, eftersom jag oundvikligen måste passa in det monstruösa oändliga köttet och stycka det i bitar lämpade efter storleken på min mun och efter storleken på mina ögons synförmåga, eftersom jag oundvikligen kommer böja mig för behovet av en form vilket kommer av min skräck för att bli obegränsad - må jag då åtminstone ha så mycket mod att jag låter denna form forma sig själv, som en skorpa som självstelnar, en eldnebulosa som svalnar till jord.