Syrenerna blommar vid Karl Marx allé och tjejer med blått hår rastar hundar med blå scarf. 

Jag tycker så mycket om Berlin. Finns det någon annan stad som i så hög utsträckning tematiserar sin egen historia? Vi promenerade förbi terrorns topografier idag, samt en utställning om bokbränningarna. Jag läste på skyltarna där: döden är en mästare från Tyskland. Namn att minnas: Anna Leitner, Armin Wegner. Otaliga namn. 

Och så finns här Rhodendendronheit och talgoxarna i Tiergarten. Namnen på gatorna i öst, som värmer en världsåskådningsmarxists gamla hjärta. Det milda diset vid floden, nära Oberbaumbrücke. Auf dem flusse.

Onken

Sista dagarna på jobbet. Försöker memorera ansikten, namn och röster. Vissa patienter önskar mig lycka till i framtiden. Det är speciellt när någon vars egen framtid skiftat från outgrundligt öppen till utmätt säger sådant. Sista gången jag träffade M var han smal som en fågelunge. Hans fru grät i korridoren och höll om mig. "Du har gjort vad du har kunnat" sa hon. M kom alltid till mottagningen i basker och trenchcoat, rak i ryggen som en partisan. Han var snickare, hans son hade dött i kriget. 

M och alla de andra, som dött eller fått reda på av mig att de ska dö. Inom 3, 6 eller 12 månader (statistiskt sett). En del av mig skulle vilja lista deras namn i ett väldigt register, så att ingen glömmer deras avmagrade händer, hesa röster, stapplande steg i korridorerna.

April

Kapitel nio i Watchmen, "The darkness of mere being" (efter ett Jungcitat) var fantastiskt. Psykets inre landskap mot Mars yttre, tidsparadoxerna som lyckas belysa Lauries barndom och universums historia samtidigt. Så oerhört vackert tecknat. Och de där snögloberna, undrar om Benjamin har skrivit någonting om dem? Måste vara ett av de starkast laddade tecknen för (den förlorade) barndomen? Små inglasade landskap med en egen tidslighet och egna naturlagar, som ryms i en handlflata och går sönder när de tappas. De tappas alltid.