Tätheten i allt - förskingringen i allt

Spräng oss alla ur avgrunden

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/4dbwbg/morkerman

En av de politiska texter som betytt mest för mig, nu läste jag om den. 

Maj —> juni

 Av nässlorna har jag lärt mig att brännas 

Att ty mig till det övergivna 

Att vara fri under makten

Alla eldar elden läser Ingela Strandberg och det är otroligt. Inget av det hon skriver om har jag lärt mig men nog skulle jag vilja, det skulle jag gärna göra. ”Freedom under conditions of constraints” pratade Judith Butler om i en pod jag hörde. Är det brännässlornas frihet. 

Konvalescensdagbok

 Jag är i konvalescens igen, det var längesedan sist men nog känner jag igen konturerna av den här känslan. Då läste jag PO Enquist, grät på min mammas jobb och lyssnade på pendeltågen från balkongen, det var vår även då. 

Peter Weiss skrev konvalescensdagbok efter en hjärtinfarkt 1970 (54 år). 13 år senare var han död. Så här:

Eftersom jag hade underordnat mig den disciplin som bjuder att man inte bör se sig själv som så viktig, inte får svikta, alltid måste jämföra den egna situationen med den som de inburade och torterade överallt är utsatta för, förpassade jag snabbt till glömskan nattliga upplevelser som tenderade att göra mig upprörd, som gick till vilt angrepp mot min självcensur, min ståndaktighet. Vara ett med sig själv, leva i full besittning av sina färdigheter, känna säkerhet, glädjas åt en samhörighet, vilken illusion, vilka pretentioner, då du i den stora splittringen och brutaliseringen, i den ständiga kollisionen mellan fientliga krafter, i den hektiska spänningen mellan katastrofer kan vara glad om du lyckas ge ord åt en bråkdel av det du har på hjärtat, om du till och med mellan svackorna, perioderna av medvetslöshet har producerat ett par böcker ett par pjäser. För denna halvhet, för det ytterst ringa som jag hade åstadkommit ville jag rättfärdiga mig när jag den där natten, i början av juni, hörde mig ropa gång på gång, jag har gjort det rätta, och kanske var det också det rätta, i varje fall var det det enda jag förmådde, och varför ska jag inte ge mig tillfreds med det, vem tvingar mig att kräva av mig det som ligger utanför min räckvidd. 

Min vän sticker handen

genom gluggen

och får mitt inre att skälva.

Jag stiger upp för att öppna 

för min vän, 

och mina händer dryper av myrra.

Från fingrarna rinner myrra

över dörrens regel.

Jag öppnar för min vän,

men min vän har gått.

Jag blir utom mig, han är borta

jag söker honom men finner 

honom inte.

Jag ropar, men han svarar inte.

[---]
Jag besvärjer er, Jerusalems döttrar:

Om ni finner min vän

tala om för honom

att jag är sjuk av kärlek!

Idag hittade jag en formulering hos Sebald som jag själv försökt skriva flera gånger utan att lyckas:

Varje individs, varje samhälles och hela världens historia löper nämligen inte i en båge som svingar sig allt vidare och vackrare uppåt, utan i en bana som när middagshöjden är nådd leder ner i mörkret.

Jag ägnar kvällarna åt Charley / Old Nick igen. Han satt på sin värkande bakdel med sina värkande ögon i läsesalen på British Museum och skrev:

Perseus bar en huva av dimma för att jaga monster. Vi drar denna huva långt ned över ögon och öron för att kunna förneka att det finns några monster.