Jag läser Barthes Camera Lucida (1980), om minnet, döden och de sätt på vilka ett fotografi framträder för sin betraktare.
Har inte riktigt fäst mig vid den förrän ikväll, trots att Barthes utvecklar träffande begrepp som punctum och studium för att beskriva fotografiets temporalitet och karaktär: studium betecknar dess kodadhet (som historiskt-politiskt dokument), medan punctum är det som slungas mot betraktaren, tillfogar honom ett sår - det partikuläras framträdande.
Ikväll visade J barndomsfotografier för mig, som han fått av sin morbror i 30-års present. På en bild sitter han iklädd tomtedräkt uppkrupen i en soffa, jämte fem prydligt uppradade gosedjur. På en annan bär han jeans och jeansjacka med ett mycket allvarligt ansiktsuttryck. Efter att vi tittat på bilderna promenerade vi länge i Nackareservatet och jag kände en oändlig ömhet och sorg över Johns barndomsfotografier. Jag tror jag fattar vad Barthes menar när han skriver om sin mors död och de bilder hon lämnar efter sig:
"Thus the life of someone whose existence has somewhat preceded our own encloses in its particularity the very tension of History, its division. History is hysterical: it is constituted only if we consider it, only if we look at it - and in order to look at it, we must be excluded from it. As a living soul, I am the very contrary of History, I am what belies it, destroys it for the sake of my own history. [...] The Greeks entered into Death backward: what they had before them was their past. In the same way I worked back through a life, not my own, but a life of someone I love".