Laal salaam

På tal om Arundathi Roy - läs denna text snälla ni, om naxaliterna, indiska statens och gruvindustrins gemensamma försök att driva människor från hem och grund.


Walking with the comrades


När man läst klart kan man lyssna på denna:

Bagayaaam!

 

Åker ettans vanliga rutt från sjukhuset: förbi Mani Biryani, skarp vänster, bussen tutar i ett. Konduktören visslar som en fotbollsdomare med en solfjäder av vikta sedlar mellan vänstra handens fingrar (10x10 rupees mellan pek och lång). Hälften av passagerarna stiger av vid marknaden vilket innebär att man kan sätta sig (ljuvligt fläktande fönster). Vi åker förbi Chicken Bismilla och svänger vid Thorpadi Post Office, där E:s brev överlämnades till mig efter ifyllandet av tre olika blanketter, uppvisandet av identiteshandlingar och misstänksamma frågor om avsändaren (Where does he live? What is [Yumeju]?).  Sedan passerar vi fängelset: betong gjuten med geometrisk precision, stängsel utanför vilket det växer ett bunyunträd (aerial roots). Någon har knutit vikter täckta av smutsiga plastpåsar vid rötternas ändar, för att de ej ska kunna rota sig i marken. Den sista gröna sträckan är palmer och guavaträd, tills Bagayam hälsar mig med ett väldigt dammoln och jag sjasas upp ur sätet.

Undertryck i luften - hela stan väntar regn. Jasminkvistarna slokar i sina skålar vid fruktstånden och call and responsesången från åkrarna väcker mig om nätterna. Idag åkte vi till leprasjukhuset Karigiri, drivet som kristen mission. Det var enormt välorganiserat och välfungerande, men patienterna gav tydligt uttryck för det enorma stigmat det måste innebära att få diagnosen. Systrar i stärkta dok kryssade omkring mellan bibelcitaten som graverats in i väggarna. Amerikanska missionärer grundade Christian medical college och är allestädes närvarande i böner, estetik och retorik. Mrs G föredrar kristenheten i Kerala, hon säger att den är andligare och inte drivs av amerikanska "eldsjälar" "going around every godforsaken nook of the country telling people that they will burn in eternal hell unless they convert". Om sin pappa sa Mrs G: "In his heart of hearts he was a communist". Hon ger mig guava från träden i sin trädgård.

Läser om ikonoklasmen inom "self-respect movement" och Tamil nadus separatistiska politiska rörelser under första hälften av 1900-talet i Economic and Political Weekly. Verkligen en utmärkt spännande tidning, mailade förnumstigt till pappa och fick svaret att han visste väl, och hade brukat läsa den varje vecka 1979-81. Tänker ständigt på M och P här, var för sig eller tillsammans.

Bergens explosion

 

Diwali ikväll och luften knastrar av fyrverkerier och smällare. Jag smög ut på mrs G:s balkong nyss: kompakt mörker men bergen avtecknar sig mot himlen då och då, när orangea, blåa och gröna klot stiger från marken. Jag älskar lukten av krutrök!

Tamil Nadu

Alla eldar elden i södra Indien sedan en vecka. Det första jag såg när vi körde ut genom grindarna till flygplatsen i Chennai var en urblekt tidningsartikel som satt uppklistrad på väggen till en liten kiosk. Rubriken löd:

Pigeons see the Cats among Chinas Party Appartchiks

bildsatt med duvor som flög i mårten-gås-formation mot bakgrund av en molnig himmel.

Mrs G tittar på melodramer i vardagsrummet på undervåningen och jag ligger på sängen i mitt rum och lyssnar på Merzieh, takfläkten och en hel uppsättning oroväckande ljud utifrån. Syrsorna gnisslar med djävulsk (jag vill inte använda det ordet men det presenterar sig ständigt för mig!) regelbundenhet och det knastrar mot fönsterrutan med jämna mellanrum: mal som flyger mot ljuset och bryter sina ben/vingar/känselspröt mot glaset. Jag har tänkt rätt mycket på Sargassohavet (Jean Rhys) sen jag kom hit till Vellore, framförallt på hur växtlighet, grönska och dödsdrivna mal tematiseras i  konflikten mellan Antoinette och mr Rochester. Det är en fantastisk teckning av kolonial-patriarkal-psykologi och framförallt av avsmaken inför det prunkande/växande/yppiga/bördiga. Önskar att jag hade tagit med mig Sargassohavet hit, istället för  En dåres försvarstal! Den var obeskrivligt dravlig och innehöll en scen där berättarjaget/Strindberg f a k t i s k t lägger sig i fosterställning intill en pelare (!) och gråter för att madonnan är en hora. Vad fan ska man säga om det?