Meena Kumari dansar på glas i Paakezahs slutscen, ett av min barndoms starkaste filmminnen. Söndertrasade fötter, i linje med Lucias utstuckna ögon (en myt som är central i Myggor och Tigrar) och Antichristkvinnans avklippta klitta?

Jag tänker såhär: när Meena Kumari dansar på glas i Paakezahs slutscen är det för att hon inte längre står ut med könsekonomin. Dansen ger för första gången i filmen uttryck för något annat än behag: på en och samma gång det yttersta självutplånanadet, kärleksoffret OCH ett sätt att ta kontroll över sin kropp, sitt begär. Frukansvärt sorgligt och hårt, jag dör varje gång jag ser det. Den engelska översättningen här ovanför är rätt hopplös, men texten är asfin. Hon sjunger bland annat: kärlek är inget för de svaghjärtade.

En parentes bara: jag minns inte vilken av filmgubbarna det är, kanske Deleuze, som skriver om Busby Berkleymusikaler och sång- och dansnummer som extradiagetiska "rörelsebilder"? Tror det är han, i Cinema 1. Vet inte om det finns någon poäng med att att kalla Bollyfilmer för musikaler, det blir en alldeles för klumpig genrisering, men i vilket fall så ringar Deleuze kanske in något av det som gör Bollyberättandet så intressant. Paakzeah är en oerhört konservativ film som befäster madonna-horadikotomier och föreställningar om kvinnlig sexualitet som smutsig. Sångpartierna öppnar dock upp för långt mer komplexa synsätt på begär, makt och sinnlighet. Varför är det så? För att krono-login sätts på paus och berättandet träder ur det dramaturgiska schemat?