Laylat al-Qadr passerar, medan Arefs 17-åriga son tar sig från Herat till Turkiet (lastbil) och därifrån vidare till Grekland (båt eller bagegelucka?). Jag ligger under täcket och tittar på bilder från Calais, där fransk kravallpolis river flyktinglägret the Jungle och släpar bort blödande tonårskillar.


Calais

Han byter ideligen kostym, han bär det blodfläckade slaktarförklädet utanför ett slakthus i gryningen, han bär bödelns röda kåpa och kliver uppför trappan, han bär silver och svart med svarta stövlar framför ett elstängsel, framför en lastkaj, i ett vakttorn, han bär sina kostymer till ridpiskorna, till gevären, till nackskottspistolerna, kostymerna kommer att bäras i den djupaste natten, blodiga och fasaväckande.

Jag: Det är inte min far. Det är min mördare.

Malina svarar inte.

Jag: Det är min mördare

Malina: Ja, jag vet det

Jag svarar inte.

Malina: Du kommer alltså aldrig mer att säga: Krig och fred.

Jag: Aldrig mer.
Det är alltid krig.
Här är alltid våld
Här är alltid kamp.