Tro mig, det är dags att tala till mig genom tårarna, vi går barfota dit så att du får höra vad som väntar oss: dricka sorgen ur ett glas eller dricka sorgen ur en handflata - och vansinnesväxten somnar när den hör ditt svar.
Låt husets fönster skallra och skrälla i mörkret, låt dem berätta för varandra, de får ändå aldrig veta: älskar vi eller älskar vi inte varandra.

Grönskar i Calliegrönskan, breezing along with the breeze. Folk har börjat sätta upp pumpor utanför sina hus här, det är höst nu. Jag promenerar längs pirerna, försöker läsa Galileo, dricker 100 x te och skojar med min kusin Farid, som är en nästan exakt kopia av Charlie Chaplin.

Imorgon åker jag över Atlanten för första gången på fem år. Citronträd sjölejon mostrar och deras händer. När jag kommer hem har alla löven fallit av, guldvärlden upplöst.

I morse kollade jag igenom fyra timmars filmfragment från Hebron. Någon har filmat sin dotter som gungar, två ballonger som stiger mot himlen under purimfirandet och vinden som viner i träden, förutom de konstanta övergrepp som palestinska familjer utsätts för av bosätttare och bosättarbarn. I många klipp står israeliska militären tittar på.