Jag är i konvalescens igen, det var längesedan sist men nog känner jag igen konturerna av den här känslan. Då läste jag PO Enquist, grät på min mammas jobb och lyssnade på pendeltågen från balkongen, det var vår även då.
Peter Weiss skrev konvalescensdagbok efter en hjärtinfarkt 1970 (54 år). 13 år senare var han död. Så här:
Eftersom jag hade underordnat mig den disciplin som bjuder att man inte bör se sig själv som så viktig, inte får svikta, alltid måste jämföra den egna situationen med den som de inburade och torterade överallt är utsatta för, förpassade jag snabbt till glömskan nattliga upplevelser som tenderade att göra mig upprörd, som gick till vilt angrepp mot min självcensur, min ståndaktighet. Vara ett med sig själv, leva i full besittning av sina färdigheter, känna säkerhet, glädjas åt en samhörighet, vilken illusion, vilka pretentioner, då du i den stora splittringen och brutaliseringen, i den ständiga kollisionen mellan fientliga krafter, i den hektiska spänningen mellan katastrofer kan vara glad om du lyckas ge ord åt en bråkdel av det du har på hjärtat, om du till och med mellan svackorna, perioderna av medvetslöshet har producerat ett par böcker ett par pjäser. För denna halvhet, för det ytterst ringa som jag hade åstadkommit ville jag rättfärdiga mig när jag den där natten, i början av juni, hörde mig ropa gång på gång, jag har gjort det rätta, och kanske var det också det rätta, i varje fall var det det enda jag förmådde, och varför ska jag inte ge mig tillfreds med det, vem tvingar mig att kräva av mig det som ligger utanför min räckvidd.
