akkkkkkkh världsbästa?

Så passerar också dessa kvällar: våren blåser upp sin första storm, Sergels torg ligger klädsamt öde. Jag tänder lampan, påminnelsen om att jag är en fortsättning på något, på diktande morbror Josef i brunnen, på lyckofågeln i takantennen, 120-dagars vindens inträde i rakt nedstigande led.

Scintigrafi betyder gnistskrivning och fungerar som en inverterad röntgen. Man injicerar riktad radioaktivitet i blodet, som binder till skelett, lungor eller hjärta. Det radioaktiva sönderfallet kommer sedan att avge strålning som fastnar på foto. På så sätt kan man avbilda hjärtat utifrån de gnistor det skickar ut i det enskilda ögonblicket (jämför röntgen där strålar skickas in). Det blir ingen särskilt skarp bild förstås, bara en samling punkter, en för varje gnista. Helhetsbilden får vi genom att dra linjer mellan punkterna. Men vad betyder egentligen helhetsbild? Och går det att vägra, tror ni? Kan man bevara de strålande punkterna som de är?

Sömnlös på Marmorgatan

Nilsun-ape sover sin sista natt på K-gatan 1, och jag beter mig som den ryska exilaristokratin brukar göra i Nabokvskis böcker. Suckar över barndomens förlorade körsbärsträd och blandar salta kindpussar med mami. You know the routine.

Alla eldar elden - uttydare av järtecken. Jag fönar mitt hår i den gudomliga vredens svetslåga. Osv. Många har hört av sig och undrat varför jag tog bort förra inlägget: "Era cupcakes ska bli mina runkbullar", ett stycke valhänt men febrigt frän samtidskritik. Anledningen är att det kändes så resentimentsfullt. Ärligt talat - orkar inte.
Istället tycker jag ni ska titta på det här, ett stycke public-service historia, en rapport från fronten Sverige 2008. Vad händer när det vita barnets rätt att säga ordet "neger" ifrågasätts? Varför får det Carin 21.30 att tappa kontrollen? Är det kanske av skräck för att förlora sin privilegierade position som namngivare: den som betecknar tingen, kallar saker vid deras "rätta namn"? När det vita barnet inte längre får säga "neger" hotas hela den språkliga ordning som historiskt sett tillåtit det att förstå sig självt så som just vitt, som mänskligt, som fritt subjekt.

Tänk på de små!

Balansen i Santa Monica

Utanför mitt fönster ligger Kungstensgatan tyst, som vore någon på väg att lämna den. Jag tänker på dagens Huddingeföreläsare som sa "sorgebarn" som sa "busenkelt" som sa "då dör patienten knall fall". Han var väldigt lång, väldigt gammal och betonade orden på samma sätt som vissa skådespelare i äldre svensk film. Alla hemma är ledsna för att jag ska flytta, inklusive jag ibland. Speciellt när jag tänker på sättet spetsgardinerna hänger här bredvid mitt huvud och hörnet där sängen står vinklar sig mot väggen och golvets mattor dörrens sprickor fönstrets breda bleck.