Idag förklarade jag för mamma att jag behövde hjälp med en djind-utdrivning åt en vän.

Hon lyssnade noga och gav mig sedan det bruna radbandet som hänger på den röda konservburksöppnarens vevhandtag. Det har hängt där sedan solkatternas och de inspelade radioprogrammens tid. Det är alldeles dammigt med 33 avlånga kulor och en tofs av pärlor.

Under solkatternas och de tre små killingarnas tid satt konservburksöppnarens vevhandtag så högt upp att man var tvungen att klättra på skåpen eller på de gula pallarna för att kunna snudda vid pärltofsen.

Först tänkte mamma ge mig ett annat radband, ett där det står Allah på varje kula, som hon fått av sin morbror i Herat. Hon tvekade lite men höll fram det ändå.

"Men min vän är kommunist" sa jag, "och förresten borde du behålla det som minne".

Lite mor-dotter häxbondning. Min leende skrattande mamma och jag.

Every single man I did get to know filled me with but one desire: to lift my hand and bring it smashing down on his face

Jag läser Nawal el-Sadawi i Woman at Point Zero:

As I turned over in the bed a thought flashed trough my mind. Revolutionary men with principles were not really different from the rest. They used their cleverness to get, in return for principles, what other men buy with their money. Revolution for them was like sex for us. Something to be abused. Something to be sold.

Tänker på min mamma, och på alla andras mammor. Och på att det kommer att vara annorlunda någon gång.

I onsdags svävade den tredimensionella jordgloben i sin svarta rymd (runt och runt sin egen axel). Någon mätte ut sidenvägen på en karta och jag noterade avståndet mellan polerna.

Om du vill tar vi ett flygplan och flyger över de
tusen sjöarnas land,
Där tar nätterna aldrig slut
Vår förhistoriska anfader kommer att skrämmas av
motorbullret
Jag ska landa
Och bygga en hangar för flygmaskinen av fossila
mammutben
En stockeld ska värma vår fattiga kärlek
Samovar
Och vi ska göra det hemtrevligt för oss och älska
varandra nära nordpolen.

What the Photograph reproduces to infinity has occurred only once: the Photograph mechanically repeats what could never be repeated existentially

Jag läser Barthes Camera Lucida (1980), om minnet, döden och de sätt på vilka ett fotografi framträder för sin betraktare.

Har inte riktigt fäst mig vid den förrän ikväll, trots att Barthes utvecklar träffande begrepp som punctum och studium för att beskriva fotografiets temporalitet och karaktär: studium betecknar dess kodadhet (som historiskt-politiskt dokument), medan punctum är det som slungas mot betraktaren, tillfogar honom ett sår - det partikuläras framträdande.

Ikväll visade J barndomsfotografier för mig, som han fått av sin morbror i 30-års present. På en bild sitter han iklädd tomtedräkt uppkrupen i en soffa, jämte fem prydligt uppradade gosedjur. På en annan bär han jeans och jeansjacka med ett mycket allvarligt ansiktsuttryck. Efter att vi tittat på bilderna promenerade vi länge i Nackareservatet och jag kände en oändlig ömhet och sorg över Johns barndomsfotografier. Jag tror jag fattar vad Barthes menar när han skriver om sin mors död och de bilder hon lämnar efter sig:

"Thus the life of someone whose existence has somewhat preceded our own encloses in its particularity the very tension of History, its division. History is hysterical: it is constituted only if we consider it, only if we look at it - and in order to look at it, we must be excluded from it. As a living soul, I am the very contrary of History, I am what belies it, destroys it for the sake of my own history. [...] The Greeks entered into Death backward: what they had before them was their past. In the same way I worked back through a life, not my own, but a life of someone I love".

Jag åker till Grekland imorgon (Rhodos) med förhoppning om att kunna ta mig till Athen. Johannes Anyuru är där och skriver:


"Det är som att dras in i en virvel där historiens hårda, gamla stjärnor blandas med nya – med alldeles nytt ljus, som aldrig har funnits tidigare."

Snart åker jag till USA, för att promenera från San Fransiscobro till San Fransiscobro och stryka med fingrarna över Versotitlar uppradade i radical bookstores-hyllor.

I höstas besökte jag City lights och smyglyssnade på ett tonårspar i duffel, pillade på antikapitalistiska bumperstickers och köpte två sladdriga pocketutgåvor med Walter Benjamintexter.

I Golden gate park finns ett växthus från 1871, med en 18 m hög kupol. Jag ska låta mig fotograferas i sanden mot bakgrund av havet medan vinden nedomonterar min lugg, leka Vertigo bland orkidéerna och sucka i den nästan kvävande grönskan: "hon förnimmer plötsligt smärtsamt de gränser, den tomhet och den monotoni, som det ibland innebär att leva sitt liv som kvinna".

Genom snårskogen