I onsdags svävade den tredimensionella jordgloben i sin svarta rymd (runt och runt sin egen axel). Någon mätte ut sidenvägen på en karta och jag noterade avståndet mellan polerna.

Om du vill tar vi ett flygplan och flyger över de
tusen sjöarnas land,
Där tar nätterna aldrig slut
Vår förhistoriska anfader kommer att skrämmas av
motorbullret
Jag ska landa
Och bygga en hangar för flygmaskinen av fossila
mammutben
En stockeld ska värma vår fattiga kärlek
Samovar
Och vi ska göra det hemtrevligt för oss och älska
varandra nära nordpolen.

What the Photograph reproduces to infinity has occurred only once: the Photograph mechanically repeats what could never be repeated existentially

Jag läser Barthes Camera Lucida (1980), om minnet, döden och de sätt på vilka ett fotografi framträder för sin betraktare.

Har inte riktigt fäst mig vid den förrän ikväll, trots att Barthes utvecklar träffande begrepp som punctum och studium för att beskriva fotografiets temporalitet och karaktär: studium betecknar dess kodadhet (som historiskt-politiskt dokument), medan punctum är det som slungas mot betraktaren, tillfogar honom ett sår - det partikuläras framträdande.

Ikväll visade J barndomsfotografier för mig, som han fått av sin morbror i 30-års present. På en bild sitter han iklädd tomtedräkt uppkrupen i en soffa, jämte fem prydligt uppradade gosedjur. På en annan bär han jeans och jeansjacka med ett mycket allvarligt ansiktsuttryck. Efter att vi tittat på bilderna promenerade vi länge i Nackareservatet och jag kände en oändlig ömhet och sorg över Johns barndomsfotografier. Jag tror jag fattar vad Barthes menar när han skriver om sin mors död och de bilder hon lämnar efter sig:

"Thus the life of someone whose existence has somewhat preceded our own encloses in its particularity the very tension of History, its division. History is hysterical: it is constituted only if we consider it, only if we look at it - and in order to look at it, we must be excluded from it. As a living soul, I am the very contrary of History, I am what belies it, destroys it for the sake of my own history. [...] The Greeks entered into Death backward: what they had before them was their past. In the same way I worked back through a life, not my own, but a life of someone I love".

Jag åker till Grekland imorgon (Rhodos) med förhoppning om att kunna ta mig till Athen. Johannes Anyuru är där och skriver:


"Det är som att dras in i en virvel där historiens hårda, gamla stjärnor blandas med nya – med alldeles nytt ljus, som aldrig har funnits tidigare."

Snart åker jag till USA, för att promenera från San Fransiscobro till San Fransiscobro och stryka med fingrarna över Versotitlar uppradade i radical bookstores-hyllor.

I höstas besökte jag City lights och smyglyssnade på ett tonårspar i duffel, pillade på antikapitalistiska bumperstickers och köpte två sladdriga pocketutgåvor med Walter Benjamintexter.

I Golden gate park finns ett växthus från 1871, med en 18 m hög kupol. Jag ska låta mig fotograferas i sanden mot bakgrund av havet medan vinden nedomonterar min lugg, leka Vertigo bland orkidéerna och sucka i den nästan kvävande grönskan: "hon förnimmer plötsligt smärtsamt de gränser, den tomhet och den monotoni, som det ibland innebär att leva sitt liv som kvinna".

Genom snårskogen

Never did my heart know

Det gröna rämnar inut det gröna

Jag har en tung och tät och grön känsla (växtlighet). Som ett fönster vi såg i Istanbul: igensatt av invändig murgröna och ormbunkar. Läste Gloria Gervitz på pendeltåget imorse och fick ont i magen:

I de röda nejlikornas migrationer, där sånger bryter fram ur fåglars långa näbbar
och äpplena ruttnar före katastrofen
Där kvinnorna rör vid sina bröst och tar på könet
i rispudersvetten vid tedags
Klängväxters flöde genom det som ständigt är detsamma
Städer genomkorsade av tanken
Askonsdag. Den gamla barnsköterskan ser på oss genom ett ljusknippe
Skuggbassänger andas, det regnar löss, nästan röda
Hettan öppnar sitt gap
Nedanför sjunker månen i gatan
En svart kvinnas röst, sorgsen, hon sjunger. Och den växer
Rökelse av gladiolus, båtar
Och dina fingrar, som kroppsvarma blötdjur, försvinner in i mig
Vi befinner oss i den skörhet som är höstens bark
I den rektangulära parken
i högsommaren, när de ljusa färgerna är som mest rörande