Graviditeten

Maggie Nelson skriver:

Is there something inherently queer about pregnancy itself, insofar as it profoundly alters one's "normal" state, and occasions a radical intimacy with - and alienation from - one's body? How can an experience so profoundly strange and wild and transformative also symbolize or enact the ultimate conformity. Or is this just another disqualification of anything tied to closely to the female animal from the privileged term (in this case, nonconformity, or radicality)?

Varför ställs den frågan så sent i människans historia? Borde inte graviditeten tillhöra de mest välutforskade fenomenen (filosofiskt, fenomenologiskt, medicinskt, litterärt)? 

Nu är jag trettio år, min mörka tinning har dödens askfärg redan kommit åt

 AEE har läst Elena Ferrante med stor oro och glupskhet. Som i barndomen, när man åt fantasyboksidorna med ögonen. Jag letar efter en svensk översättning till ordet meek. Saktmodig? Men också, fåraktig? Och denna mening: The solitude of women's minds is regrettable. Den plågar mig.

 Emmanuel Bove om att skriva självbiografiskt:

Jag måste erkänna att jag här i viss mån har samma problem som en skådespelare som plötsligt glömt sin rolltext... Den fråga som Lucien Kra [Boves förläggare] ställer överskrider mina krafter av tusen skäl, bland vilka det främsta är en skamkänsla som hindrar mig att tala om mig själv. Allt jag sade skulle för övrigt bli fel. Vem skulle för övrigt kunna motstå nöjet att fylla sin biografi med stora händelser och stolliga infall: lust att författa vid åtta års ålder, en oförstådd ungdom, en glänsande eller medelmåttig studietid, självmordsförsök, en lysande krigsinsats, ett nästan dödligt sår, en dödsdom i ett krigsfångeläger, och en benådning kvällen före avrättningen. Det klokaste, tror jag, är att inte sätta igång alls.

Roligt i en tid där skrivande i princip är synonymt med att skriva självbiografiskt. Har inget nytt att säga om det, förutom att det lätt blir tröttsamt.

AEE äser Victor Serges "En anarkists minnen". Tagen redan på sida ett:

Innan jag ens lämnat barndomen bakom mig tycker jag mig mycket klart ha förnummit denna kluvna känsla som skulle behärska mig helt första delen av mitt liv: den att leva i en värld utan möjlig undanflykt, där man ändå måste kämpa för en omöjlig undanflykt. 

Att läsa om 1917 är kanske att leta efter hopp eller tecken i det sugande mörka som är vår tid. VS skriver dessutom fantastiskt: 

Det finns idéer. Och bakom idéerna, i de medvetandets skrymslen där de utformas genom undanträngandets, censurens, sublimeringens, intuitionens och många andra namnlösa företeelsers dunkla kemiska processer, finns vår djupa känsla av varat, formlös, bred, tung, ofta besvärande. I dessa områden låg vårt tänkandes rötter inbäddade i förtvivlan.

"Vi kommer att leva på en planet där de levande avundas de döda" säger professorerna på radio. Jorden kommer tillhöra algerna och myggen. Hinnan bli tjockare.

Jag är fascinerad av hur svårt det är att tänka kring detta. Det går inte att närma sig, annat än som eskatologi. Kanske för att rörelserna och utsikterna till förändring saknas. Tanken förmår inte tränga fram på egen hand.

Jag läser istället om Sasja och Sjura - Alexander Shilapnikov och Alexandra Kollontaj.  Hans Björkegren, som skrivit om dem i Ryska posten, verkar så rörd av dem var för sig och tillsammans. Sasja och Sjura kallar han dem. Kan inte sluta tänka på Shilapnikovs liv. Han dog, som alla andra omutbara. Skjutbara.