Daram ba yaram peymanha

December december
delar apelsiner
delar tuggummin
delar mackor
delar grapefrukt
O, vad underbart det är att dela apelsiner.

qajarsk anatomi

Att skriva mot melankolins tystnad

Carin Franzéns text i MD: Duras och begärets politik är precis exakt just den text jag har längtat efter att läsa om D och om Dödssjukdomen om kärlek och begär som politisk praktik. OCH den tar upp spåret vad skrivande är, hur skrivande förhåller sig till kärlek och vad Duras gör när hon skriver/älskar. Hur man älskar som kvinna och hur man skriver som kvinna i hennes värld och bara så ni vet: jag fattar att den könspolaritet som D tematiserar är fett problematisk och också tidsbunden men det här är det första jag läser som försöker bryta sig ur ett "Dröj kvar du sköna ögonblick"-sätt att älska. (Det kanske beror på att jag nästan bara läst kanoniska mansförfattare).
Sen är det wack att man i egenskap av kvinna skulle vara bärare av den sanna bortomnarcissistiska kärleken, som Duras och Lacan säger, jag vet jag vet jag vet.

Emily L

Ibland skulle man vilja bevara en hel läsning inom sig. Alltså inte bara minnas varje ord i texten (+ ordens tusen återsken) utan hålla kvar bussresors och snönätters och lördagsmornars enskilda sekunder av läsande så de kunde upprepa sig för alltid.

Varför är det så svårt att skriva om Duras? Varför landar man at best i Sara Stridsbergs extremt rörande men också lite tradiga förord? Inte rakt av dissa , men det är så mycket av Duras som försvinner i den där tonen. Jaja lejoninna vita ros bourbonalkoholismens spegel. Men Emily L. är så mycket mer än ett par barnsandaler i plast. Ex en historia om hur man historiserar sig själv, sin kärlek, om parallella världar, om skrivande och om de alternativa verkligheter vi "väljer" bort men ändå lever i. Eller i alla fall förnimmer. Men det är så svårt att säga! Man kan inte prata om Duras utan att bli en 50-öres Durasimitatör (i alla fall så kan inte jag det). Undrar varför det är så? Kanske för att man redan har trätt in i hennes rike.

Jerémie, mitt namn är en bön som beskyddar

Storskolkaren är jag och jag älskar det ljuva skolkarlivet. Fika med gymnasieprettots allvar och bläddra i J:s stora konstböcker där man hittar Bruno Tauts glaspaviljong på bild och snacka vind + kärlekstecken + tatueringsmotiv. För J: Globen, Ann Wibbles ansikte + Carpe diem. För O: ett blödande hjärta över hjärtat. För pyromaniska skolkare: rosomgärdade FF-citat på en underarm, Lorcas sjöman på andra.

Shabane el memorioso efter socialistiskt forum med genomskinliga händer (hela venträdet syns) och huvudet fullt av Wendy Brown, en livboja i Emily L:s bourbounhav?(Forts: kärlek som kretsar på dubbelstjärnors vis + ugglor + nyfunna pyramider).

Namndroppandets smärtgräns är kanske redan nådd men vissa kvällar i vissa soffor med en viss blandsmak av te mandarin och tamár menthol kan man sitta mellan A och O och lyssna Yma Sumac och rysa. Oavsett om hon faktiskt var peruansk indianprinsessa eller brooklynfödda kryptografen Amy Camus, som på barns vis lagt ned sin stora hemlighet i ett baklängesnamn.

Bondegatan 70 igårkväll: They reminisce over you my god

warning

Till listan över ljuvligheter läggs cykla hem från skol med biggie i öronen ni skulle se min sittdans odengatan ned ni skulle känna novembers andedräkt mot nacken ni skulle höra mig ba

call the coroner
cause there's gonna be a lot of slow singing
flower bringing
if my burgler alarm starts ringing

(och javet videon är wack men lyssna låten och älska när biggie lackar ur i varningar samtidigt som han äter flingor till frukost!)

Aurelia Steiner

Fyra gånger Aurelia Steiner och jag blir alltid förvånad över att jag tycker om de texterna så mycket. Men det gör jag verkligen. En annan höst med en annan vän tyckte vi särskilt om det här:

Aurélia lägger sitt huvud mot kattens mage. Magen är varm, den rymmer kattens spinnande som är mycket större än katten, en dold kontinent.

En dold kontinent skulle också kunna rymma Lima, Peru och somligas visslingar som stannar taxibilar och blackaliciouslyssning i Andreas kök. Och höstlöven som kilats fast mellan cykelhjul och stänkskydd som små dyrbarheter.

Vi har alla välsignelser

Höstens sista dagar och jag som i en dröm ned för karlbergsvägen,
mitt dagliga bröd utsträckt i evigheten. Cyklar mycket långsamt, lyssnar på Sakana al Leyel.
Sprang på Robel (som jag knappt känner) i skolan idag och började prata Fairouz och han berättade allt vad Ishar betyder (sitta uppe hela natten) och vad den handlar om och plötsligt var vi båda med tårar i ögonen för Beirut och Herat har flutit samman, och mammor innebördeskrig olycklig kärlek. Vi har alla välsignelser.

Fyrverkerikvällen

Inte för att vara sån (dvs som har en blogg och skriver inlägg om litteraturpriset) o men blir ni också helt äcklade av att läsa sånt som

"Så talar han länge om sin mamma. Hon var en osynlig hjältinna, motståndskvinnan i det tysta. "Jag fantiserade länge om att min mor var svart", skriver han i boken Afrikanen. Porträtt av en far.

Vafan menas med det? Är kopplingen Svarthet-förtryckthet-lidande-martyrskap eller fattar nån? Och varför ramlar alla litt. kritiker över varandra i upphetsning över att han har bott med en indianstam i Sydamerika avskild från civilisationen, luktar inte det samma gamla vanliga trötta jakt på autencitet? Och - historien om de kolonisatörer som lämnade Frankrike för att bosätta sig i t.ex. Algeriet eller Mauritien, och deras relation till nationell identitet och exilerfarenhet är intressant viktig osv. Men är det så självklart och oproblematiskt att utnämna den till "historien om vår tids trauma"? Vilka vi fan? Menar de att exilen och intehemmahörandet är vår tids trauma och i så fall finns det inte 1000 vassare mindre vit fransk "påfallande stilig" gubbe-författarskap att lyfta fram?

Vissa camparijuicade höstkvällar är som minnie the moochers stora hjärta, stora som valar, heart of hearts.

vadmera vadmera

*brev skyttlar mellan Sthlm och Bryssel
*element slås på ramadan tar slut
*mitt hår börjar växa ut, cockerspanielstil

eid mubarak

Idag är eid, dvs sällsynt familjehäng, alla klädda i lyxiga cashmeretröjor och rosa rayonklänningar sis på väg med katt och blänkande allahtavlor på väggarna. typ så.
Idag har jag också lekt läkare med stor framgång. Första gången det kändes på riktigt kul att prata med patienter, och inte bara som man bluffade.
mamma säger: du har rakat benen faan. män är SHITT

ok, såhära:

imorse bäras fram av cykeln på ett odengatan som rullar ut idel grönljus gröna som Meftahianmoskéns neoniska Allah och ett skärande i hjärtat som ooohna i slutet på I'm on fire och exakt samma smak i luften som Peshawar 1998 (också då ramadan men kanske november i kafirkalendern).
Jag vet att den här hösten redan är upplagd för ett enda långt hissa din flagga på halv stång, hågkomst. Och jag antar det är ok. Det är ok att jagas Odengatan upp av ett Peshawar som skrattar och sjunger.

innan du går

det här är fan världens finaste låt jag dör.


jag har blåmärken i ansiktet men vad gör det när någon verkligen är längre än träden i byggmästarens hus?

Det har verkligen blivit höst och jag går i skolan igen:
bli tjyvnypt av evolutionsförnekare i föreläsningssalar och hata alla tjejer som älskar hösten för då får man ha på sig kofta och dricka te och sparka i löven med sina amelie från montmartre-kängor. jag är alldeles för ond för det, jag är alldeles för OUD och SHAMS för det.
komma hem på eftermiddagen och äta eftar-dadlar med mamma (fastän ingen fastar) och läsa kalla årstiden och prova olika frisyrer. Jag tranar alla tranorna och hägrar mer än hägrarna och jag sitter uppe hela nätterna och skriver all den poesi som shamshir förlag ska ge ut i framtiden (eller vad tror du kära m?)

i vardagsrummet sitter tio afghtanter och äter halva och jag skulle kunna måla hela världen svart med svärtan i ringarna under mina ögon.
Har nog lyckats göra lite reklam för bloggen tillslut, har värvat åtminstone en ny läsare genom att stå och skrika om mentholciggspoesi och röda mattorna i mitt persiska flickrum.

Roligt på dari:

fyrhjärna (valnöt)
kittkitt (fnitter)
man har salt (namak)
man har tyngd (sangin)
man har ansikte (ruh)
kanske har man en dilbar (hjärtas kust)
eller så säger man khordi (åt du? dissss)

patagonien

Jag kan fortfarande önska att vi var var här igen. maryam fotade, jag svullade, mitt hjärta luktade lindblom.

Nu återstår bara Patagonien, Patagonien det passar mitt svårmod

Stad av sten

orions axel

Karlavägen var ingen bra plats att få plötsligt blodsockerfall på mitt i natten under pågående 08-08-08-festival. jag ska börja gå runt med äpplen nötter och saft i fickan.
Juli månad sjunger och skrattar och jag saknar någon som är längre än träden i byggmästarens hus.