Aurelia Steiner

Fyra gånger Aurelia Steiner och jag blir alltid förvånad över att jag tycker om de texterna så mycket. Men det gör jag verkligen. En annan höst med en annan vän tyckte vi särskilt om det här:

Aurélia lägger sitt huvud mot kattens mage. Magen är varm, den rymmer kattens spinnande som är mycket större än katten, en dold kontinent.

En dold kontinent skulle också kunna rymma Lima, Peru och somligas visslingar som stannar taxibilar och blackaliciouslyssning i Andreas kök. Och höstlöven som kilats fast mellan cykelhjul och stänkskydd som små dyrbarheter.

Vi har alla välsignelser

Höstens sista dagar och jag som i en dröm ned för karlbergsvägen,
mitt dagliga bröd utsträckt i evigheten. Cyklar mycket långsamt, lyssnar på Sakana al Leyel.
Sprang på Robel (som jag knappt känner) i skolan idag och började prata Fairouz och han berättade allt vad Ishar betyder (sitta uppe hela natten) och vad den handlar om och plötsligt var vi båda med tårar i ögonen för Beirut och Herat har flutit samman, och mammor innebördeskrig olycklig kärlek. Vi har alla välsignelser.

Fyrverkerikvällen

Inte för att vara sån (dvs som har en blogg och skriver inlägg om litteraturpriset) o men blir ni också helt äcklade av att läsa sånt som

"Så talar han länge om sin mamma. Hon var en osynlig hjältinna, motståndskvinnan i det tysta. "Jag fantiserade länge om att min mor var svart", skriver han i boken Afrikanen. Porträtt av en far.

Vafan menas med det? Är kopplingen Svarthet-förtryckthet-lidande-martyrskap eller fattar nån? Och varför ramlar alla litt. kritiker över varandra i upphetsning över att han har bott med en indianstam i Sydamerika avskild från civilisationen, luktar inte det samma gamla vanliga trötta jakt på autencitet? Och - historien om de kolonisatörer som lämnade Frankrike för att bosätta sig i t.ex. Algeriet eller Mauritien, och deras relation till nationell identitet och exilerfarenhet är intressant viktig osv. Men är det så självklart och oproblematiskt att utnämna den till "historien om vår tids trauma"? Vilka vi fan? Menar de att exilen och intehemmahörandet är vår tids trauma och i så fall finns det inte 1000 vassare mindre vit fransk "påfallande stilig" gubbe-författarskap att lyfta fram?

Vissa camparijuicade höstkvällar är som minnie the moochers stora hjärta, stora som valar, heart of hearts.

vadmera vadmera

*brev skyttlar mellan Sthlm och Bryssel
*element slås på ramadan tar slut
*mitt hår börjar växa ut, cockerspanielstil