Carin Franzéns text i MD: Duras och begärets politik är precis exakt just den text jag har längtat efter att läsa om D och om Dödssjukdomen om kärlek och begär som politisk praktik. OCH den tar upp spåret vad skrivande är, hur skrivande förhåller sig till kärlek och vad Duras gör när hon skriver/älskar. Hur man älskar som kvinna och hur man skriver som kvinna i hennes värld och bara så ni vet: jag fattar att den könspolaritet som D tematiserar är fett problematisk och också tidsbunden men det här är det första jag läser som försöker bryta sig ur ett "Dröj kvar du sköna ögonblick"-sätt att älska. (Det kanske beror på att jag nästan bara läst kanoniska mansförfattare).
Sen är det wack att man i egenskap av kvinna skulle vara bärare av den sanna bortomnarcissistiska kärleken, som Duras och Lacan säger, jag vet jag vet jag vet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar