Det ar svart att inte fyllas av en sorts avsky for sig sjalv nar man reser pa det satt vi gor. Ata hotellfrukost i Hoi An och vara irriterad over att vi inte kommer hinna till Hue, den gamla kejserliga huvudstaden. Sorja de platser man aldrig kommer se, som om varlden tillkommer mig. Ga pa sjukhus och mota vardaglig fattigdom, en systematisk malande valdig fattigdom som bara kanns frammande och hemsk, och sedan vila ut i Hoi An under helgen, sy upp klader, ata hotellfrukost, som om forhallandena pa Quang Nam provinical hospital vore oberoende av min levnadsstandard, mina dollars, mitt tilltrade till de lyxiga privatsjukhusen om jag - gud forbjude - skulle drabbas av turistdiarre.
Jag vet att mina kanslor av skuld och skam ar helt inproduktiva, inga illusioner om att det daliga samvetet har nagon sarskild politisk barning. Jag kanske bara yrar men fattar ni hur jag menar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
nej du yrar inte. välformulerat.
Ibland önskar jag att du fick njuta av att vara liberal hjärtat. Leva i den bästa av världar, där Vietnam är på väg mot rikedomen, varje slit ackumulerar kapital och inte bara vidare slit och brutna ryggar i ett världssystem grundat just på polarisering av värden, krav på slit och svält. Du skulle få vara liberal än dag och njuta i Hanoi av att du är god som handlar med upplysta dollar hos de fattiga handlarna. Men, det är dig inte förbehållet catz, hjärtat, sockertass. Jag skulle i alla fall unna dig det.
Ah vad bra!
Skicka en kommentar