Överallt i Indien återfinner jag mina barndomsklenoder:

• Uppradade ihåliga stenar, vars ryggpartier är alldagligt gråskrovliga medan buken blottar kristalliserade innanmäten: lila eller vita och gnistrande hårda.

• Blomsterinfattade marmoraskar med sirligt dekorerade lock som går att lyfta av och väga i handflatan.

•  Taj Mahal-replika lampor som man kan tända med en lysknapp (så att det lyser rött och grönt ur invändigt papier machéinklädda valv).

Allt det som m och p tog med sig hem och ställde i vitrinskåp och som jag och T plockade fram i hemlighet för att leka med: att slicka på  kalla marmorlock eller trycka stenar hårt mot handflatorna tills huden avbildar de kristallina strukturerna. Jag plockade isär Taj Mahal-lampan minaret för minaret, så uppslukad av mitt arbete att jag inte hörde när mamma klev över tröskeln och avfyrade sin strängaste blick. Rynkan slog ned som en blixt mellan hennes ögonbryn medan minareterna rullade fram och tillbaka på golvet, som timmerstockar i miniatyr.