Återkommande mardröm: jag är i Istanbul och misslyckas med att besöka Blå moskén. I drömmen ligger den precis vid Bosporen, med trappor som leder ned i havet. Jag hittar i staden och vet hur gatorna hänger samman, men hinner aldrig dit trots att jag går och går i timmar. Handlingen är i sig inte märkvärdig, men mitt psykogeografiska Istanbul är så ofattbart vackert i drömmen.