-Är han eldsdyrkare?
-Nej mamma, han är kommunist.

De brände högar av löv och gräs i Tanto idag. Det luktade ljuvligt.

Datumets - det enskildas - inträde i språket erbjuder således en paradox: det måste låta sig nedtecknas i språket för att kunna erinras, men genom att nedtecknas och bli upprepbart förlorar det samtidigt sin särart. Detta är inte något som kan förhindras genom ytterligare "försiktighetsåtgärder", som Derrida skriver. Datumet måste låta sig utplånas för att kunna bli ihågkommet. Det måste göra sig oläsligt för att bli läsligt. I och med att vi nedtecknar en enskild tilldragelse för att skydda den, offrar vi den samtidigt.

Läser om Schibboleth. Det är fett. Det är fortfarande tidig vår.

Akaciablommornas brud

Medan jag (inte) skriver ställer min kropp mig i förbindelse med jorden. Det är fruktansvärt skrämmande och coolt.

Berge ruhn, von Sternen überprächtigt;
aber auch in ihnen flimmert Zeit.
Ach, in meinem wilden Herzen nächtigt
obdachlos die Unvergänglichkeit.

Det var vår i Berlin hörrni, alla träd bar frön och knoppar och jag var hos grönskan igen. Fattar ni det? VÅR

Kvinnor utan män

Igår såg jag Kvinnor utan män med m och p. Tyckte den var rutten, årets letdown! Hollyklyschig med Inte utan min dotterakitga porträtt av iranska män (alla = djur utom de som studerat existentialism i Europa) och erotiska våldtäktsscener, där kameran sveper långsamt över nakna kvinnokroppar, medan avrivna spetskjolar får rama in plågade offeransikten. Den typen av våldtäktsskildringar hör till det äckligaste jag vet i film, jämför med den fantastiska våldtäktsscenen i Berlin Alexanderplatz första avsnitt: brutal, enkel och kall i sitt bildspråk. Och framförallt, utan tillstymmelse till dramaturgisk uppbyggnad (ingen supsense, inga jaktscener, inget klimax). Våldtäktsscenens dramaturgi, jag borde skrivit något om det under mina filmvetardagar!

Det sämsta av allt är nästan skildringen av prostiuterade Zarin, vars anorektiska kropp exponeras totalt, framförallt i den äckelklyschiga hammamscen där hon skrubbar sig tills hon börjar blöda överallt (bilden ovan). Hon dör på brackiga Fakhris soffa under mystiska omständigheter i vad som framstår som en offer/martyrhandling, utan att ha sagt mer än en mening i hela filmen (hon träder i alla fall aldrig fram som subjekt).

Kvinnor utan män är en filmatisering av Sharnush Parsipurs roman med samma namn. Den verkar fett bra. Läs istället!

(SvD tycker inte som jag förresten. Läs deras recension om ni vill).

The whales of august

Vad svårt det är att leva som Mr Maranov. Jag försöker, men det är så smärtsamt och svårt.

Den fördömda delen

"I sin strävan mot sterilitet ifråga om utgiften, i enlighet med sitt bokförande förnuft, har det borgerliga samhället endast lyckats med att utveckla en universell tarvlighet".

Alla eldar Den fördömda delen och det är fett kul, men ensamt. Så tråkigt att läsa på egen hand, jag vill vara flera!
Marken har börjat skratta och sjunga igen. Det är underbart. Lyxen!