Emmanuel Bove om att skriva självbiografiskt:

Jag måste erkänna att jag här i viss mån har samma problem som en skådespelare som plötsligt glömt sin rolltext... Den fråga som Lucien Kra [Boves förläggare] ställer överskrider mina krafter av tusen skäl, bland vilka det främsta är en skamkänsla som hindrar mig att tala om mig själv. Allt jag sade skulle för övrigt bli fel. Vem skulle för övrigt kunna motstå nöjet att fylla sin biografi med stora händelser och stolliga infall: lust att författa vid åtta års ålder, en oförstådd ungdom, en glänsande eller medelmåttig studietid, självmordsförsök, en lysande krigsinsats, ett nästan dödligt sår, en dödsdom i ett krigsfångeläger, och en benådning kvällen före avrättningen. Det klokaste, tror jag, är att inte sätta igång alls.

Roligt i en tid där skrivande i princip är synonymt med att skriva självbiografiskt. Har inget nytt att säga om det, förutom att det lätt blir tröttsamt.

AEE äser Victor Serges "En anarkists minnen". Tagen redan på sida ett:

Innan jag ens lämnat barndomen bakom mig tycker jag mig mycket klart ha förnummit denna kluvna känsla som skulle behärska mig helt första delen av mitt liv: den att leva i en värld utan möjlig undanflykt, där man ändå måste kämpa för en omöjlig undanflykt. 

Att läsa om 1917 är kanske att leta efter hopp eller tecken i det sugande mörka som är vår tid. VS skriver dessutom fantastiskt: 

Det finns idéer. Och bakom idéerna, i de medvetandets skrymslen där de utformas genom undanträngandets, censurens, sublimeringens, intuitionens och många andra namnlösa företeelsers dunkla kemiska processer, finns vår djupa känsla av varat, formlös, bred, tung, ofta besvärande. I dessa områden låg vårt tänkandes rötter inbäddade i förtvivlan.

"Vi kommer att leva på en planet där de levande avundas de döda" säger professorerna på radio. Jorden kommer tillhöra algerna och myggen. Hinnan bli tjockare.

Jag är fascinerad av hur svårt det är att tänka kring detta. Det går inte att närma sig, annat än som eskatologi. Kanske för att rörelserna och utsikterna till förändring saknas. Tanken förmår inte tränga fram på egen hand.

Jag läser istället om Sasja och Sjura - Alexander Shilapnikov och Alexandra Kollontaj.  Hans Björkegren, som skrivit om dem i Ryska posten, verkar så rörd av dem var för sig och tillsammans. Sasja och Sjura kallar han dem. Kan inte sluta tänka på Shilapnikovs liv. Han dog, som alla andra omutbara. Skjutbara.

Sebald om Peter Weiss

I transformeringen av det sårade subjektet till en annan, omedgörlig personlighet grundas å ena sidan viljan till motstånd, medan å andra sidan något sker som skulle kunna beskrivas som assimileringen av kylan hos det system som subjektet vet sig hotat av. 

Som blommor vänder sina kalkar mot solen så strävar också allt som varit, i kraft av ett slags gåtfull helliotropism, att vända sig mot den sol som är under uppgång på historiens himmel. Denna den mest svårupptäckta av alla förändringar måste den historiske materialisten kunna inregistrera.

----> AEE står under de onda drömmarnas och de diskreta tecknens inflytande november igenom. Det går varken att värja sig eller komma vidare. Som tröst läser jag denna oerhört vackra och viktiga bok om Walter Benjamins historiefilosofiska teser, som alla borde läsa.

Rosa L om rättigheter

However, the duty of the class party of the proletariat to protest and resist national oppression arises not from any special “right of nations,” just as, for example, its striving for the social and political equality of sexes does not at all result from any special “rights of women” which the movement of bourgeois emancipationists refers to. This duty arises solely from the general opposition to the class regime and to every form of social inequality and social domination, in a word, from the basic position of socialism.


On this basis, scientific socialism has revised the entire store of democratic clichés and ideological metaphysics inherited from the bourgeoisie. Present-day Social Democracy long since stopped regarding such phrases as “democracy,” “national freedom,” “equality,” and other such beautiful things as eternal truths and laws transcending particular nations and times. On the contrary, Marxism regards and treats them only as expressions of certain definite historical conditions, as categories which, in terms of their material content and therefore their political value, are subject to constant change, which is the only “eternal” truth.

Detta sparas tills någon översätter Rosa Luxemburgs oerhört intressanta text The Right of Nations to Self-Determination.