Emmanuel Bove om att skriva självbiografiskt:

Jag måste erkänna att jag här i viss mån har samma problem som en skådespelare som plötsligt glömt sin rolltext... Den fråga som Lucien Kra [Boves förläggare] ställer överskrider mina krafter av tusen skäl, bland vilka det främsta är en skamkänsla som hindrar mig att tala om mig själv. Allt jag sade skulle för övrigt bli fel. Vem skulle för övrigt kunna motstå nöjet att fylla sin biografi med stora händelser och stolliga infall: lust att författa vid åtta års ålder, en oförstådd ungdom, en glänsande eller medelmåttig studietid, självmordsförsök, en lysande krigsinsats, ett nästan dödligt sår, en dödsdom i ett krigsfångeläger, och en benådning kvällen före avrättningen. Det klokaste, tror jag, är att inte sätta igång alls.

Roligt i en tid där skrivande i princip är synonymt med att skriva självbiografiskt. Har inget nytt att säga om det, förutom att det lätt blir tröttsamt.