Ibland skulle man vilja bevara en hel läsning inom sig. Alltså inte bara minnas varje ord i texten (+ ordens tusen återsken) utan hålla kvar bussresors och snönätters och lördagsmornars enskilda sekunder av läsande så de kunde upprepa sig för alltid.
Varför är det så svårt att skriva om Duras? Varför landar man at best i Sara Stridsbergs extremt rörande men också lite tradiga förord? Inte rakt av dissa , men det är så mycket av Duras som försvinner i den där tonen. Jaja lejoninna vita ros bourbonalkoholismens spegel. Men Emily L. är så mycket mer än ett par barnsandaler i plast. Ex en historia om hur man historiserar sig själv, sin kärlek, om parallella världar, om skrivande och om de alternativa verkligheter vi "väljer" bort men ändå lever i. Eller i alla fall förnimmer. Men det är så svårt att säga! Man kan inte prata om Duras utan att bli en 50-öres Durasimitatör (i alla fall så kan inte jag det). Undrar varför det är så? Kanske för att man redan har trätt in i hennes rike.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
bane vad var det för dubbelvolymer du väntade på i posten? glöm inte smörja huden med mandelolja nu när kylan lurar ute!
Judiska teaterns som de gav ut förra året, dubbelvolym galet fina böcker om MD eller en m bara foton, en med texter av och om henne. Look them up!
Sthlm har morfat sig till en helt ny sagostad men jag lovar mandelolja på!
Skicka en kommentar