Är så innerligt jävla trött på att vara gisslantagen av den nej-sägande patriarkala dödsmaskin
som tar av mitt skratt
som tar av mina blickar
som tar av min dans i spirande sommarlovsglädje,
av alla blommornas och trädens dofter
och tillåter vuxna män att tala om mig i termer av femme fatale tanklös hjärtekrosserska manipulatorisk bekräftelsevampyr samtidigt som de med sin andra mun droppar Bataille och begärsflöden. Den kärleken är förbehållen dem, för mig har de reserverat rollen som byhora på logen. Jag vägrar finna mig i det!