Från oktober till november: jag lyssnar på Stor och springer mellan träden. Man kan önska sig snöfall (och minnas järnvägsspåren mellan Stockholm och Uppsala). Man kan titta på träden och överlämna sig åt grenarna och vinden. Jag blåser där, tills dess att allt ändrats igen.

De fem sinnenas dans

Jag har haft Erik Lindegren på hjärnan i flera veckor nu, ända sedan jag återhörde och -uttalade ordet katarakt. Sist jag läste EL var jag sexton år, och skrev dålig poesi där hjärtan liknades vid kärnhus. Begärsäpplets skälvande lilla kärnhus, på den tiden kände jag det inte särskilt väl.

O att få dricka dig sanslös och byta vingar
medan pärlfiskaren sjunker i sitt bländblå djup
medan hjärtat flyter mot sin gröna katarakt
att smaka en djupare glömska att glömma
o att få dricka dig sanslös och byta vingar
att få höra Ikaros brus och dykarens tysta sång
och fiskens kristallsvarta glid över rusets botten
att se en kyrkogård blomma i sitt oåtkomliga fjärran
att höra någon träda in ur sitt fjärran fjärran

Idag förklarade jag för mamma att jag behövde hjälp med en djind-utdrivning åt en vän.

Hon lyssnade noga och gav mig sedan det bruna radbandet som hänger på den röda konservburksöppnarens vevhandtag. Det har hängt där sedan solkatternas och de inspelade radioprogrammens tid. Det är alldeles dammigt med 33 avlånga kulor och en tofs av pärlor.

Under solkatternas och de tre små killingarnas tid satt konservburksöppnarens vevhandtag så högt upp att man var tvungen att klättra på skåpen eller på de gula pallarna för att kunna snudda vid pärltofsen.

Först tänkte mamma ge mig ett annat radband, ett där det står Allah på varje kula, som hon fått av sin morbror i Herat. Hon tvekade lite men höll fram det ändå.

"Men min vän är kommunist" sa jag, "och förresten borde du behålla det som minne".

Lite mor-dotter häxbondning. Min leende skrattande mamma och jag.