Hårdhudade höstskrudade skruttstad! Mycket snart lämnar jag dig. Detta år av konstant hets kommer att förbytas i ja, jag vet inte riktigt vad. Inkvartering hos en kristen dam i en kristen stad. Slöa brevskrivarkvällar. En flickpension av frågor.
Jag läser Kafkas Brev till Milena, det finns så mycket att säga om dem. K:s retsamma sätt att tematisera sin judiskhet i relation till Milenas kristenhet, mot bakgrund av ögonblicksskildringar av den växande antisemitismen i Prag, blir så sorgligt och kusligt givet vad som väntar dem, även och i synnerhet henne. Han skriver:
Jag håller numera till på gatorna hela eftermiddagarna och badar i judehat. "Prasive plemeno" (skabbig ras) hörde jag en gång judarna kallas. Är det inte självklart att man ger sig iväg från en plats där man är så hatad (det behövs inte alls någon zionism eller raskänsla för det)?
Och senare:
Vi känner ju båda synnerligen karaktäristiska exemplar av västjudar, jag är, såvitt jag vet, den västjudiskaste av dem, det betyder, överdrivet uttryckt, att jag aldrig får ett lugnt ögonblick till skänks, ingenting ges mig till skänks, allting måste jag förtjäna, inte bara nutiden och framtiden utan också det förflutna, något som ju ändå varje människa kanske har fått till skänks, också det måste jag förtjäna, det är kanske det tyngsta arbetet, om jorden roterar åt höger - jag vet inte om den gör det - måste jag rotera åt vänster för att hämta tillbaka det förflutna.
Då hennes brev inte är publicerade befinner sig Milena Jesenská hela tiden i textens negativa rum, hon framträder aldrig i egen rätt. J träffade Kafka i egenskap av hans unga tjeckiska översättare. När jag googlade henne visade det sig att hon var kommunist, publicerade mängder av politiska texter, kritiserade Stalin och dog i koncentrationslägret Ravensbrück år 1944 . Steven Sem Sandberg har skrivit en roman om henne, jag ska ta med den till mitt eldfluge-upplysta rum hos Mrs. George. Återkommer.
Jag läser Kafkas Brev till Milena, det finns så mycket att säga om dem. K:s retsamma sätt att tematisera sin judiskhet i relation till Milenas kristenhet, mot bakgrund av ögonblicksskildringar av den växande antisemitismen i Prag, blir så sorgligt och kusligt givet vad som väntar dem, även och i synnerhet henne. Han skriver:
Jag håller numera till på gatorna hela eftermiddagarna och badar i judehat. "Prasive plemeno" (skabbig ras) hörde jag en gång judarna kallas. Är det inte självklart att man ger sig iväg från en plats där man är så hatad (det behövs inte alls någon zionism eller raskänsla för det)?
Och senare:
Vi känner ju båda synnerligen karaktäristiska exemplar av västjudar, jag är, såvitt jag vet, den västjudiskaste av dem, det betyder, överdrivet uttryckt, att jag aldrig får ett lugnt ögonblick till skänks, ingenting ges mig till skänks, allting måste jag förtjäna, inte bara nutiden och framtiden utan också det förflutna, något som ju ändå varje människa kanske har fått till skänks, också det måste jag förtjäna, det är kanske det tyngsta arbetet, om jorden roterar åt höger - jag vet inte om den gör det - måste jag rotera åt vänster för att hämta tillbaka det förflutna.
Då hennes brev inte är publicerade befinner sig Milena Jesenská hela tiden i textens negativa rum, hon framträder aldrig i egen rätt. J träffade Kafka i egenskap av hans unga tjeckiska översättare. När jag googlade henne visade det sig att hon var kommunist, publicerade mängder av politiska texter, kritiserade Stalin och dog i koncentrationslägret Ravensbrück år 1944 . Steven Sem Sandberg har skrivit en roman om henne, jag ska ta med den till mitt eldfluge-upplysta rum hos Mrs. George. Återkommer.
4 kommentarer:
Jag kommer inte ihåg hur jag hittade din blogg. Och du uppdaterar den väldigt sällan. Likväl tittar jag förbi någon gång varje höst, vår, sommar och vinter för ta del av ditt språk som är underbart.
jag flyttade nyligen från en stor stad (Stockholm) till en liten stad (Liten Stad). jag har blivit vän med det lokala biblioteket och gick dit (efter att ha läst detta inlägg) för att låna brev till milena. den fanns, i magasinet. sist den lånades ut var 1954. den luktade geologiskt gult, som väntat.
jag har bestämt mig för att låna böcker på måfå. tex hittade jag sveriges enda "läskhistoria". det var en gullig bok men nostalgiska teckningar.
sen verkar alla sveriges småbibliotek ha en hel hylla med paolo robertos böcker. jag förstår att många raljerar mot honom men jag har tittat lite noggrannare och hans böcker är ganska användbara. det här med att "15 minuter träning om dagen räcker" ligger faktiskt närmare den konsensus som näringsläran och träningsfysiologin lutar sig åt. hans italienska mat är också god.
jag ska läsa brev till milena så fort jag hinner
Alltsa, vad glad jag blir, tanker alltid att ingen laser det har. Tack horrni!
Och vad bra att du lande den M, sa att den inte gallras ut av biblioteket! Har hort att de gallrar efter typ 50-60 ar? Den ar verkligen fantastiskt bra.
[varning: lång text. jag är sån här, men jag kräver inte nåt tillbaka av andra]
ja, det är nåt sånt, dom gallrar ut efter så länge!
det är nog många fler än du tror som läser din blogg. i allmänhet många fler som läser ens blogg än man tror. (om man inte har jättenedslående bloggstatistik såklart). folk verkar inte våga/vilja säga till sina kompisar/bekanta att dom läser deras bloggar.
det verkar nästan alltid vara folk som själva inte bloggar som inte vill erkänna att de läser andras personliga bloggar. om jag ska vara kategoriskt psykologiserande hävdar jag att det beror på avundsjuka: dom önskar att dom själva bloggade men dom vågar inte så dom vill inte heller då uppmuntra/ge komplimanger till kompisar som bloggar.
du är kanske bra på många andra saker som du redan får komplimanger för och då vill inte folk i din närhet ge dig ännu mer "vatten på din kvarn" för din blogg.
(jag spekulerar helt poänglöst här. bara för resonemangets skull.)
i min förenklade analys bör man även ta med Det Svenska Temperamentet; att man enbart kommenterar då en indignationströskel överskridits; i övrigt håller man tyst så att man inte avslöjar för mycket av sin karaktär. evolutionspsykologiskt var vikingarna avundsjuka på sina grannars tjockare isbjörnspälsar. detta är nedärvt till dagens svensk; vi behöver bara en annan optik för att förstå samma fenomen.
jag har börjat läsa brev till milena. men jag lägger ner den då och då, snabbt, det pulserar, min puls går upp, för jag brukar göra så med böcker jag känner på mig är bra. det här är också extra kul för mig för sist jag läste kafka var jag 17. sen läste jag camus, de existentiella filosoferna och tyckte att jag var Klar och Mogen att Lämna Litteraturen (dumt!!!!)
jag har ett tips till dig också men jag väntar med det tills jag är klar med brev till milena.
själv hittade jag och började läsa din blogg för lustigt nog exakt två år sen. den 19e november 2010 gick jag på en filmvisning (Requiem for Detroit) och där skakade vi hand genom bekanta. sedan letade jag upp din facebook, sedan hittade jag därigenom din blogg.
sån här kausalitetskedja är för pinsam för svensken att erkänna så tack gode gud att jag inte har imposant isbjörnspäls som behöver döljas.
hoppas du skriver oftare :)
nu ska jag bevisa att jag inte är en robot.
Skicka en kommentar