Jag visste ingenting, där jag levde kvar i den orubbliga tron att de grymma underverkens tid inte var förbi.

Alla eldar elden kommer hem: världens ljud dämpas, insvepta i lager av kyla och snö. Jag drömmer om Tamil Nadu. Det omedvetna har en helt annan tidslighet, samma som Solaris, som jag läser sent om kvällarna. Efter två veckor ser jag en död kvinna på mitt jobb, hennes ögon har blivit matta och disiga. Jag kommer på mig själv med att vilja minnas hennes namn, skriva ned det. Minnas hur S uttalar det, försiktigt, som vore det namnet på en ovanlig mineral.
Jag tar tåget till Malmö, min forna platta hemstad. Min kropp hittar där, fastän jag knappt minns namnet på gatorna. Himlen skickar ut sitt kalla ljus, parkerna ligger öde. Men det bildas också is-skikt på kanalens svarta vatten och när kvällen kommer känner jag igen dess matta glans i gatlyktornas sken.