Mina skosulor klapprar tillsammans med andra lönearbetares i solen, klockan fem på eftermiddagen (mytiska klockslag). Himlen är djupblå om kvällarna nu, jag läser ännu mer Levi. Den periodiska tabellen är fantastisk:

It was enervating, nauseating, to listen to lectures on the problem of being and knowing, when everything around us was a mystery pressing to be revealed: the old wood of the benches, the sun's sphere beyond the windowpanes and the roofs, the vain flight of the pappus down in the June air.

Jag går längst min barndoms gamla gata, förbi Faridehs skrädderi och de skejtande snubbarna utanför frikyrkan på hörnet. Berättar för m om grundämnesnovellerna och vi diskuterar orden pragmatisk och paradox. En handstilspsykolog (!) har försökt ragga upp henne på tunnelbanan, han var stilig och räckte över ett himmelsblått visitkort i två delar, med blomstrande trädgrenar avbildade i bakgrunden. Med prydlig trycksvärta står hans namn på farsi och engelska. "Hand writing psychologist / calligraphy specialist". Kanske hade han kunnat uttyda de små handskriva Hafezverserna till spådomar som undulaterna i Teheran valde med näbben ur en brun trälåda, efter det att en blank toman placerats framför deras klor.