Andrzej Tichy har skrivit en roman som heter Kairos. De talar om den på Sveriges radio en fredag morgon. Joan of Dark, minnet av Karin Boye hos Peter Weiss, Ulrike Meinhof, ögonblicket, alla framträder de där, enligt recensenten. Jag köper boken på Söderbokhandeln samma eftermiddag, och läser den långsamt under helgen. Juli månad tar snart slut, kvällarna är fortfarande mycket vackra. AT skriver som jag själv kanske försöker göra, märklig känsla! I alla fall drar han upp linjer mellan vissa av de skeenden och fenomen jag ägnat mig åt sedan jag var 21 år gammal, hade influensan och läste Motståndets estetik i sängen på K-gatan. Till och med mitt favoritstycke ur Det stundande upproret finns med: Sedan barndomen har vi varit involverade i flödet av mjölk, lukter, historier, ljud, känslor, barnvisor..."
På söndagen lägger vi oss och läser i parken, där är helt tyst frånsett ljudet av tågen och trädens fssssh. Träden har låtit så där även på andra platser, på platser som brer ut sig in i döden. Där har fåglar landat på taggtrådsstängsel och träbrädor glipat mot det ofattbara.
Jag fotar utsikten från min balkong varje kväll, juli lägger sitt sista dis över staden. Jag har tusen bilder på hustaken, broarna, solljuset. Där är båda mina arbetsplatser och trädkronorna i Tanto och livet ser så vidsträckt ut.
På söndagen lägger vi oss och läser i parken, där är helt tyst frånsett ljudet av tågen och trädens fssssh. Träden har låtit så där även på andra platser, på platser som brer ut sig in i döden. Där har fåglar landat på taggtrådsstängsel och träbrädor glipat mot det ofattbara.
Jag fotar utsikten från min balkong varje kväll, juli lägger sitt sista dis över staden. Jag har tusen bilder på hustaken, broarna, solljuset. Där är båda mina arbetsplatser och trädkronorna i Tanto och livet ser så vidsträckt ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar