زیر دسته نارنجی

Did you mean Heart?

Nä.

Jersualem, Buenos Aires, Tehran, till och med Kabul kan läggas till listan av saknade, omsjungna, förlorade städer. Sönderbombade, nedbrända, belägrade, befästa och ockuperade, eller expanderande och välmående men helt enkelt otillgängliga. Så långt förflyttade i tid och rum att det inte längre går att nå dem. Kabul kallas Kabul jaan i vissa sånger. Käraste Kabul,  jag är så långt ifrån dig att det varken går att hälsa eller skicka blommor.

Är Herat en sådan stad? Musiken från Herat handlar om tjejer, fåglar, broar. Den leriga floden Harirud och färgen orange, sådana saker. Jag letar på nätet och hittar John Bailey och Veronica Doubleday, två brittiska musiker som åkte till Afgh på 70-talet. Bailey forskade om afghansk musik medan Doubleday lärde sig sjunga av kvinnor i Herat. Mest folkmusik, sådant som sjungs till dayreh på bröllop eller i kök eller på platser jag inte känner till.

Vi lyssnar tillsammans, jag och m. Hon kan alla texterna, hon vet vart alla gatorna ligger. Malle sangtarashan och pole Malan.

Mamma har alltid velat att jag ska skriva något om Herat. Jag har gjort några halvhjärtade försök, staplat bilder ovanpå varandra. Jag kan inte så mycket om stadens historia: den har varit vidsträckta imperiers huvudstad. Djingis Khan har byggt pyramider av människohuvuden där. På poeten Jamis släta marmorgrav växer ett väldigt pistageträd. Fem minareter kantar huvudgatan. De är genomsatta av kulhål. Herat har alltid varit en liberal stad. Man sover på taken om somrarna. Önskefåglar bygger bo i antennerna. Kvinnorörelsen organiserade nätverk av underjordiska skolor under talibanerna. Det växer granatäppelbuskar över allt.

Det blåser i Herat, 120 dagar om året blåser det. Det sägs att folk blivit vansinniga av att höra vinden. Det sägs att mamma önskade sig ett par gröna skor från Tehran, att hon blev yr av glädje när staden fick sin första fontän. Det sägs att min kusin blev skjuten under ockupationen och hans mamma var otröstlig, förkrossad,  att hon förhävde sig mot Gud. Hur kan jag äta bröd och dricka mjölk medan min son kallnar i sin grav? frågade hon. Strax därpå blev min andra kusin skjuten. Sedan grät hon inte mer. Sägs det.

Men jag vet att det finns grusvägar i Herat. Man kan köra längst med dem, mycket långsamt om
natten. Ljudspår från bortglömda Bollywoodfilmer kan strömma ur bilradion. Luften kan vara så varm och mättad med doften av blommor. Tiden kan sakta in allt mer, ögonblicken sträckas ut allt längre. Tills de smärtar i kroppen. Tills man förstår att man är någonting oerhört på spåren. Någonting mycket omfattande. Så omfattande att mammas skolflickeförälskelser och förbogade hemligheter och första minnesbilder ryms inom det. Att kokostou och önskefågeln ryms inom det. Att kulhålen, de kalla kropparna i underjorden, de avklippta hårtestarna ryms inom det. Att lukten av alla blommor, vartenda prasslande pistageträdblad på Jamis grav, varenda vindpust ryms inom det.