Jag har velat skriva något om Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte i flera veckor nu, om de kvinnliga piloterna som fick flyga bombplan byggda av trä, skyttegravssoldaterna som rullade upp håret på kottar och 16-åriga sibiriska skolflickor som rymde till fronten för att slåss mot fascismen och kanske, i lika hög utsträckning, som ett kvinnligt frigörelseprojekt, ett sätt att delta i samhället på lika villkor. Röda armén och kriget framträder i Kriget har inget kvinnligt ansikte som en såväl förgörande som emanciperande kraft. Det sorgligaste i hela boken är intervjuerna med de kvinnor som överlevde, svårt traumatiserade med fysiska skador, och återvände hem bara för att bestraffas socialt för sitt gränsöverskridande beteende.
Aleksijetvits bok har hyllats av många recensenter, inte minst för sin berättartekniska struktur, där författaren återger utdrag ur intervjuer med flera hundra kvinnor, vars röster kommer att stämma in i varandra tills de bildar en väldig kör. Nästan varje enskild berättelse bär sig själv, och helheten utgör en ojämförlig genomlysning av det sovjetiska samhället, det mänskliga psyket, könsmaktsordningen och lyckas även ställa fenomenologiska frågor om kön. Vad uppfattade och upplevde dessa kvinnor under kriget, och hur förmår de återge sina erfarenheter? Hur skiljer sig deras berättelser från den gängse (manliga) historiska förståelsen av kriget? Uppfattar och återger kvinnor sådant som män inte förmår uppfatta? Då hon intervjuar gamla soldatpar, återkommer meningen "vi var med om två olika krig, ett "manligt" och ett "kvinnligt"". Oavsett om man vill förstå detta på ett särartsfeministiskt vis, som vissa av de intervjuade kvinnorna gör, eller som en följd av samhälleliga bestämningar, visar Aleksievitj hur kvinnornas berättelser skiljer sig från männens, i vilka detaljer som återges, vilka problem som lyfts fram, vilka ögonblick som blir mest avgörande.
Boken blir aldrig anekdotisk, trots författarens fokus på enskilda upplevelser och intryck. Istället lyckas den visa hur känslor är kollektiva fenomen. I läsningen av Kriget har inget kvinnligt ansikte väcktes hos mig de senaste årens tankar kring varför känslor är så bortträngda och bannlysta ur vissa sammanhang. Mer om detta framöver, allt har inte riktigt fallit på plats i mitt huvud än. Men såhär tänker jag:
*känslor associeras med kvinnor
*känslor förstås som i grunden reaktiva (det finns nästan alltid ett något som förutsätts utlösa känslorna: en psykologisk konstitution/ett trauma/en ensemble av neurobiologiska reaktioner/en samhällelig struktur osv. Känslor presenteras sällan som primära, aktiva, konstitutiva).
*känslor anses ej vara hemmahörande inom den vetenskapliga sfären . Detta tycker jag är helt okej/bra, men när man läser en text som Kriget har inget... undrar man om inte det Aleksijevitj gör är en slags "vetenskaplig"(= i bemärkelsen undersökande, blottläggande, klargörande) utredning av känslor som kollektiviserande och konstituerande fenomen. Såväl politiskt som i själva livet. Det är som att hennes till synes mycket enkelt uppbygga intervjubok om röda arméns kvinnliga soldater i själva verket utgör en mycket komplex filosofisk/politiskt teoretisk/historisk utläggning.
Och här vill jag citera ca 100 olika grejer ur texten, men jag har lånat ut den till min mamma, så det går inte just nu!
Aleksijetvits bok har hyllats av många recensenter, inte minst för sin berättartekniska struktur, där författaren återger utdrag ur intervjuer med flera hundra kvinnor, vars röster kommer att stämma in i varandra tills de bildar en väldig kör. Nästan varje enskild berättelse bär sig själv, och helheten utgör en ojämförlig genomlysning av det sovjetiska samhället, det mänskliga psyket, könsmaktsordningen och lyckas även ställa fenomenologiska frågor om kön. Vad uppfattade och upplevde dessa kvinnor under kriget, och hur förmår de återge sina erfarenheter? Hur skiljer sig deras berättelser från den gängse (manliga) historiska förståelsen av kriget? Uppfattar och återger kvinnor sådant som män inte förmår uppfatta? Då hon intervjuar gamla soldatpar, återkommer meningen "vi var med om två olika krig, ett "manligt" och ett "kvinnligt"". Oavsett om man vill förstå detta på ett särartsfeministiskt vis, som vissa av de intervjuade kvinnorna gör, eller som en följd av samhälleliga bestämningar, visar Aleksievitj hur kvinnornas berättelser skiljer sig från männens, i vilka detaljer som återges, vilka problem som lyfts fram, vilka ögonblick som blir mest avgörande.
Boken blir aldrig anekdotisk, trots författarens fokus på enskilda upplevelser och intryck. Istället lyckas den visa hur känslor är kollektiva fenomen. I läsningen av Kriget har inget kvinnligt ansikte väcktes hos mig de senaste årens tankar kring varför känslor är så bortträngda och bannlysta ur vissa sammanhang. Mer om detta framöver, allt har inte riktigt fallit på plats i mitt huvud än. Men såhär tänker jag:
*känslor associeras med kvinnor
*känslor förstås som i grunden reaktiva (det finns nästan alltid ett något som förutsätts utlösa känslorna: en psykologisk konstitution/ett trauma/en ensemble av neurobiologiska reaktioner/en samhällelig struktur osv. Känslor presenteras sällan som primära, aktiva, konstitutiva).
*känslor anses ej vara hemmahörande inom den vetenskapliga sfären . Detta tycker jag är helt okej/bra, men när man läser en text som Kriget har inget... undrar man om inte det Aleksijevitj gör är en slags "vetenskaplig"(= i bemärkelsen undersökande, blottläggande, klargörande) utredning av känslor som kollektiviserande och konstituerande fenomen. Såväl politiskt som i själva livet. Det är som att hennes till synes mycket enkelt uppbygga intervjubok om röda arméns kvinnliga soldater i själva verket utgör en mycket komplex filosofisk/politiskt teoretisk/historisk utläggning.
Och här vill jag citera ca 100 olika grejer ur texten, men jag har lånat ut den till min mamma, så det går inte just nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar