Det är vår igen: starka män bär små hundar i famnen, fåglarna kvittrar sig yra.

De senaste månaderna har varit förtvivlade. Kärrtorp och Malmö, tystnaden vid La Mano den 9 mars. Jag visste inte att en folkmassa kunde vara så tyst. När Walter Benjamin flydde över bergen, från Frankrike till Spanien, var han klädd i kostym och släpade med sig en orimlig koffert full av anteckningar. Det var de som senare skulle komma att ges ut som Passagearbetet, och i det tredje bandet finns en skildring av flykten, berättad av en gammal kvinna som var ett barn då. Hennes minnen av Walter Benjamins underliga kropp och tunga koffert, de har jag tänkt på. Jag har tänkt på många saker. Jag har tänkt på det kusliga i en folkmassas tystnad. På det dova ljudet av slag mot ett huvud. En växtlighet innesluten i glas. När jag var i Paris promenerade jag i timmar, till biblioteket där Benjamin skrev och de perronger från vilka tågen avgick. Deporteringsperrongerna. I biblioteket fanns en inglasad trädgård. En förkrossande grönska. Vid perrongen satt ett plakat.